Historien om gårdarna runt sjön

Genom sin romanserie Gårdarna runt sjön, har Birgit TH Sparre gjort Ulricehamnsbygden känd – inte enbart i Sverige utan också i våra grannländer. De romantiska skildringarna om Joachim Riddercrona och Diana Stjärnudd utspelar sig i trakten kring Åsunden där man ända in på 40-talet ägnade sig åt ett gammaldags herrgårdsliv i ”konungariket Sparre”, dvs de fyra gårdarna Torpa (Heljö), Hofsnäs (Lindö), Högagärde (Björksund) och Sjöred (Stjärnö); romanernas benämningar står inom parentes. Önskevärlden i böckerna lockar oss idag mer än någonsin. Allt fler läser berättelserna och söker sig till platserna där Birgit Th. Sparre fann sin inspiration.

Historien kring gårdarna

Åsundens långsmala sjö, kransad av höga granskogsklädda och allvarstyngda kullar i väster och av väna, öppna och lövrika bygder i söder och öster, binder samman de två häradena Redväg och Kind. Före centralisering och storkommunernas tid bestod bygden av många små och självstyrande kyrksocknar. Den nuvarande Ulricehamns kommun består förutom själva staden av de forna kommunerna Redväg, Åsunden och Hökerum – där Ulricehamn bildar en geografiskt given mittpunkt.

Runt sjön ligger gårdarna med sina traditioner, somliga från långt, långt tillbaka i tiden då de två häradena var gränsbygd mellan Danmark och Sverige och det ofta kom härar från Danmark i gränslandskap och Ätradalen under praktiskt taget 300 år. Men ännu mer kanske gårdarna blivit ett begrepp, levts in i svenska folkets medvetande genom författarinnan Birgit TH Sparres romaner om livet som levdes på Gårdarna runt sjön, där dikt och verklighet vävts samman till en brokig vävnad. Där blommar romantiken kring baler och bjudningar, slädpartier och släktkalas och där syns hela tillvaron för gårdarnas folk vara en enda strålande fest året runt.

Men där finns också mörka stråk från fattigfolkets villkor i torp och backstugor. Man får heller inte glömma verklighetens idoga flit i vävstolarna, förläggarnas driftighet och knallarnas färder med påse på ryggen eller med välfyllda åkdon land och rike runt. Allt det som har verklighetsunderlag och som ligger till grund för det välstånd som vuxit fram ur den en gång så fattiga bygden.

Ända från 1366 fram till freden i Roskilde 1658, alltså under 300 år, rådde ständig krigsberedskap i Sjuhäradsbygden. Det var under denna tid som många fästen byggdes för att trygga försvaret – dit hörde Torpa, en av ”gårdarna”. Med sina präktiga stenmurar och djupa vallgravar var gården väl rustad att stå emot fientliga angrepp. Än idag kan den moderna turisten konstatera hur väl man byggde i landet Sverige i slutet av 1400-talet. Torpa Stenhus höll såsom fäste, men det var andra fästen som där fick ge vika för övermakten i form av den då 55-årige kung Gustav Vasa, som fattat behag till 15-åriga Katarina Stenbock på Torpa och som trots både hennes eget motstånd och rikets ärkebiskop, tvingade igenom sin vilja att få henne till äkta maka.

Runt fästena växte frälsegårdar, knapegårdar och väpnargårdar upp. Här bodde de frälsemän och adelsmän vilka svarade för ledningen av försvaret. Frälsegårdarna eller säterierna fick så småningom en mängd privilegier i form av skattelindringar, och gårdarnas ägare, den mäktiga adeln, blev mer och mer inflytelserik – tills reduktionen satte stopp för den utvecklingen. På knapegårdarna bodde lågadeln, därav den gamla benämningen knapadel, som också hade sina privilegier. Kanske var det just situationen av gränsbygd som fostrade befolkningen och utvecklade den seghet, driftighet, uthållighet och uppfinningsrikedom som ligger till grund för dagens välstånd. De magra tegarna gav klena skördar, man var tvungen att söka bärgning vid sidan om vad jorden gav och redan under gränsfejderna hade sjuhäringarna försörjt sig med oxhandel.

I spåren på denna följde knallehandeln. Runt om i hela Sjuhäradsbygden satt man i stugorna och vävde, stickade och slöjdade alster som knallarna sedan förde ut över landet. Kring Åsunden var det sedan bleckslagarna som försåg knallarna med varor, sedan kom turen till trikån och konfektionsindustrierna i och med att industrialismen bröt igenom. Vid snart varje vägskäl i bygderna runt Åsunden ligger små, men stabila företag, som bidrar till att bygden blomstrar, egnahemmen växer upp i skuggan av dem och befolkningsströmmen till städerna hejdas.

Folket i bygden runt sjön har inte nöjt sig med att vila på historiens lagrar eller drömma sig kvar i romantiken kring det liv som en gång levdes på ”gårdarna”. Bygden har hävdat sig väl i konkurrensen utifrån, den lever sitt självständiga framstegsvänliga och expansiva liv i segt motstånd mot undergångsprofetior om landsbygdens avfolkning och utländsk kamp om varorna. En ny ström av folk kommer nu från städerna, det är semesterfirarna som hyr eller köper torp och ödeställen. Nya semesterbyar växer upp och stugsemestrarna är aktuella.

En tur runt Åsunden, till Gårdarna runt sjön betyder den nostalgi som jäktande nutidsmänniskor ofta behöver. Otaliga är de som låtit sig fångas av Birgit Sparres skildringar av livet på Gårdarna runt sjön i ”kungariket Sparre”, som det en gång kallades då det satt en Sparre på nästan varje gård i länet. 

De fyra gårdarna i Birgit Sparres böcker har andra och fingerade namn, som står inom parentes vid de riktiga namnen i förteckningen. De fyra gårdarna är Torpa (Heljö), Hofsnäs (Lindö), Högagärde (Björksund) och Sjöred (Stjärnö) – den sistnämnda gården var författarinnans barndomshem. Beskrivningen kanske inte alltid stämmer överens med verkligheten, men det är dessa fyra gårdar, som huvudsakligen varit bakgrund och inspirationskälla för Birgit Sparres romantiska skildringar. Många personer och händelser har ett visst verklighetsunderlag – men var dikt och verklighet börjar eller slutar, det är författarinnans egen hemlighet.