Väjern

Historia
Den första bosättningen i Väjern skedde invid Klevekilen, där det fanns bebyggelse vid mitten av 1600-talet. De boende livnärde sig troligen på både fiske och jordbruk. Under sillperioden mot slutet av 1700-talet kunde man livnära sig enbart på fiske, vilket ledde till att folk bosatte sig närmare havet. Sjöbodarna uppfördes troligen först under 1800-talets sillperiod, på pålar ut i den grunda viken.

Världens ände
Lokalt har Väjern kallats för "världens ände". Detta kan bero på att det förr bara fanns en enda väg till Väjern. Den vägen gick inte från Kungshamn eller från Hunnebostrand utan från "Häradsvägen", Munkedal via Askum, Hogenäs och Vägga.

Väjern hette Stockhamn innan det blev bebyggelse. Detta för att det finns en ö utanför Väjern som heter Stocken. Att ön fått detta namn kommer ifrån att det lär ha flutit i land väldigt många stockar som man blev tvungen att frakta bort för att kunna åka ut och fiska. Stockarna transporterades då till hamnen och därav blev namnet Stockhamn. 

Från Stockhamn till Väjern
Att Stockhamn blev Väjern har en annan historia. Väjern ligger i en dalgång som förr var täckt med vatten vilket gjorde att man kunde ta sjövägen dit från Hovenäset. 

Förr ställde plundrare om fyrar så att skeppen skulle navigera fel och gå på grund. På så sätt kunde de sen plundra de som färdades till och från Smögen. Detta påverkade fraktare som transporterade varor från Oslo till Göteborg, då Bohuslän var norskt, och man tog då i stället vägen genom Väjern till Hovenäset för att undvika faran. På sina ställen fick man ta hjälp av stockar för att ta sig igenom.

Man hittade alltså en annan "väg" (på norska "vei") och stavningen var då "Veijern". Detta har sedan försvenskats till namnet vi använder idag.

Väjern blev så småningom precis som de flesta andra orterna i Sotenäs, ett stenhuggarsamhälle.