Filmregissören Anna Eborn är med "Transnistra" nominerad för bästa film, bästa klippning, bästa dokumentär till årets Guldbaggegala.

UPDATE: Anna Eborn tog hem en Guldbagge för Bästa Dokumentärfilm vid årets Guldbagge Gala.

Anna Eborn har vunnit många priser för sin senaste film Transnistra och igår fick hon motta Sveriges främsta filmpris, en Guldbagge, som Svenska Filminstitutet delade ut för Bästa Dokumentär med motiveringen: ”Komisk, tragisk, bisarr, praktfull som filmens kontrastrika värld, dess skimrande flykt, den löpande filmremsan. 2019 års Guldbagge har av Svenska Filminstitutet tilldelats Bästa dokumentärfilm Transnistra. Regi: Anna Eborn”

- Jag tror att det är sju stora priser från 2019 utöver Guldbaggen jag blivit tilldelad för Transnistra, berättar Anna när vi pratar med henne dagen efter den stora Guldbaggegalan. Det började med att jag vann i Rotterdam på filmfestivalen där och sedan ett Dragon Award på Göteborg Film Festival samma vecka. Sedan har det blivit fler priser i bland annat Norge, Portugal och Tjeckien, där jag fick ett pris för filmer som utspelar sig i Östeuropa.

Östeuropa har Anna återvänt till flera gånger för sina dokumentärfilmer.

- Man ser på världen lite annorlunda när man kliver in i någon annans miljö. I Sverige blir man lite hemmablind. När man kommer till en plats som är okänd är det lättare att se se det filmiska. Transnistrien, där den senaste filmen är inspelad, var ett otroligt vackert land. På sommaren helt fantastiskt och på vintern lite kargare.

Att tillhöra ett kompisgäng är universellt

Det låter som Grundsund?

- Ja, haha det är inte helt olikt. Det ser inte ut på samma sätt men det finns en annan likhet och det är att oavsett vart man är, så finns de små kompisgängen och när man är ung så betyder det allt. Antingen är man med i gänget eller så är man inte med. Kanske är man kär i någon och så slutar man vara kär. Alla har den där känslan av att vara uttråkade, man har ingenting att göra fast man i Grundsund kunde vara väldigt mycket ute, där befinner man ju sig i världens vackraste miljö. Men det är som en lekplats och man är lite för stor att leka när man är sjutton. Det är den känslan hos ungdomarna i Transnistrien som jag kunde känna igen. Att man vill ha något mer av livet, att man undrar vad som finns i storstan, att man har en längtan bort. Det känns som en allmängiltig känsla för många ungdomar som kommer från små ställen på landet.

Ungdomarna i Transnistra har ju blivit kändisar i och med filmens uppmärksamhet och alla priser dokumentären vunnit.

- Jag tror att de är väldigt stolta över uppmärksamheten och priserna. Tre av killarna gör militärtjänst för närvarande. Den person som det kanske händer mest för just nu är Tanya. Hon är också en tjej som får saker och ting att hända runt omkring sig. Hon är i Transnistriens huvudstad och jobbar i butik idag. Alla är fortfarande ungdomar som inte fyllt 20 ännu.

Saltvatten i generna

Anna bor i Stockholm med familjen i dag, men har i en tidigare intervju berättat att hon och familjen letar hus på Skaftö.

- Nu verkar det som jag kanske får ett jobb här som innebär att jag stannar i Stockholm. Jag stod och pratade med en person från Göteborg igår på Guldbaggefesten och hon sa att har man vuxit upp nära saltvattnet är det omöjligt att inte längta tillbaka igen. Så är det för mig också. Det är inte riktigt samma hav här i Stockholm, det är inget riktigt hav, konstaterar Anna. Men det är så fantastiskt att bo i Stockholm också, fast det är svårt att slå somrarna på västkusten så klart.

Prisskåpet börjar bli fullt – vart kommer Guldbaggen att hamna?

- Jag får väl diskutera med min kille. Guldbaggen är väldigt fin så det är klart att den ska stå framme någonstans, men jag vet inte riktigt vart just nu. Den är väldigt tjusig och vacker och jättestor och lysande grön. Det var ju också en väldigt fin motivering jag fick för priset som gjorde mig mycket glad.

Träff med Lasse Åberg

På den efterföljande Guldbaggefesten fick Anna chansen att träffa och prata med mottagaren av Årets Hedersguldbagge, Lasse Åberg.

- Det var verkligen jätteroligt. När jag var liten och bodde i Grundsund så åkte vi ibland till Gerlesborgsskolan för att teckna kroki, min pappa är ju konstnär och mamma brukade också följa med. Vid en av deras filmkvällar var Lasse Åberg där. Jag var ett väldigt stor fan av hans Sällskapsresor-filmer som alla andra barn vid den tiden, även om det inte är den typ av film jag gör idag. Så nu satt vi där på bion när min pappa klappade mig på axeln och och sa ”kolla vem som sitter bakom dig ”. Jag vänder mig om och då sitter han där, Lasse Åberg. Min pappa frågade efter en autograf och jag var jätteblyg och jättegenerad. Detta berättade jag för Lasse Åberg igår. Han kom inte ihåg mig men väl biokvällen mad Tati-filmer på Gerlesborgsskolan, och det var väldigt trevligt att få chans att prata med honom igen!

---

Anna Eborn från Skaftö är en av vår tids mest intressanta svenska dokumentärfilmare.

Under julhelgen var hon tillbaka på Skaftö för att fira jul tillsammans med familj och vänner och passade på att visa och berätta om sin senaste dokumentärfilm Transnistra på Skaftö Folkets Hus.

Transnistra har redan vunnit flera internationella utmärkelser

Transnistra hade världspremiär i Rotterdam 28 januari 2019 och visades på Göteborg Film Festival 30 januari. Filmen har vunnit en rad internationella priser.

- Filmen vann “Big Screen Award” på Internationella Filmfestivalen i Rotterdam (IFFR), ett jättefint pris, väldigt oväntat och väldigt roligt förstås. Rotterdam är en stor festival så det betyder ganska mycket då filmen får en ordentlig skjuts med omskrivningar och press. Priset i Rotterdam genererar dessutom automatiskt en distribution i Holland. Samtidigt vann filmen också the Dragon Award för Bästa Nordiska Dokumentär på Göteborg Film Festival, så jag var i Rotterdam och Göteborg och hämtade pris samma vecka, det var riktigt roligt, tycker Anna.

Transnistra har dessutom under året också tilldelats Bästa Dokumentär på Oslo Pix och filmen vann nu senast “the International Competition” på Porto/Post/Doc 2019 Film och Media Festival.

Och nu är alltså filmen nominerad i tre kategorier - bästa film, bästa klippning, bästa dokumentär till Guldbaggegalan 20 januari 2020. Guldbaggen är Sveriges främsta filmpris som Svenska Filminstitutet delar ut för framstående insatser för den svenska filmen under det gångna året och priset delas ut på Circus i Stockholm.

Filmmaker Anna Eborn berättar om sin senaste dokumentärfilm "Transnistra". Intervju gjord i samband med International Film Festival i Rotterdam i januari 2019.

Skildrar ungdomar i nya dokumentären Transnistra

I sin nya dokumentär Transnistra fortsätter Anna Eborn sin östeuropeiska resa. Transnistra är en kompromisslös och vacker film om ungdom, kärlek och vänskap i den märkliga utbrytarrepubliken Transnistria. Filmen skildrar 16-åriga Tanya och hennes kompisar som hänger vid en övergiven byggplats i Transnistria, denna utbrytarrepublik i östra Moldavien som inte erkänns av någon men har en egen valuta, polis, parlament, gränskontroll, en armé och en flagga med hammaren och skäran. Här försöker ungdomarna hitta sin plats i livet, långt från vuxenvärlden.

Trailer för Anna Eborns prisvinnande dokumentär "Transnistra" (2019).

Känd för poetiska dokumentärfilmer

Anna har gjort sig känd för poetiska dokumentärfilmer som Pine Ridge (2014), Epifanía (2017) och Lida (2018). Huvuddelen av Anna Eborns verksamhet de senaste tio åren har fokuserat på hennes dokumentation av Gammalsvenskby i Ukraina. Ett område med ättlingar till svensktalande från estniska Dagö som på 1700-talet migrerade hit. I kortfilmen Baba (2010) framträder de åtta Gammalsvenskbybor som då var de sista som ännu talade svenska. En av dessa var Lida. I kortfilmen Zmiivka (2014) fick Lida ta mer plats och 2017 blev den långa dokumentären Lida klar.

Anna Eborn står för regi, klippning och ljud. Liksom i filmerna om Lida har Anna Eborn även denna gång filmat med en handhållen analog 16 mm kamera. Fotograf är Virginie Surdej, halv polsk, halv belgisk fotograf som vunnit många internationella priser.

Anna började sin filmkarriär med att filma digitalt men ”backade” tillbaks till analogt. 10 min åt gången filmas innan det är dags att ladda om. Det blir mer intensivt då hon filmar bara när hon känner att det som sker framför kameran är intressant och detta sätt att arbeta ger större fokus, koncentration, närvaro och intensitet för alla inblandade. Dessutom blir det finare färger med analogt filmande tycker Anna.

Mammaledighet, filmfestivaler och husletning på Skaftö

- Året som gått har varit väldigt roligt, hektiskt och intensivt. Nu är jag mammaledig, så det är det som gäller. Men jag åker förstås på olika filmfestivaler, nu härnäst efter jul till Frankrike och Italien. Sedan är jag med i Teaterförbundet där jag sitter i styrelsen för Svenska Filmregissörer. Vi kommer att ha en del arrangemang i samband med Göteborg Film Festival 2020, så jag gör ganska mycket av detta vid sidan av mitt filmande. Jag undervisar också lite grann och jobbar också fackligt.

Innan vi skiljs berättar Anna att hon och familjen faktiskt letar hus på Skaftö, så kanske flyttar Anna och familjen tillbaka till rötterna under kommande år.