Geologiska smultronställen på Kinnekulle

Trolmens hamn

Från Trolmens hållplats går en körväg väster ut ner till hamnen. Vid stranden söder om hamnen kan man se urberget (ca. 1,7 miljarder år gamla gnejser) sticka fram.

På sina ställen kan man också se de sediment som lagrades ovanpå gnejserna för 540 miljoner år sedan. De består av mer eller mindre rundade stenar, många av kvarts och hopkittade till en bergart som kallas konglomerat. Vid första anblicken kan man tro att det är en bit betong man ser. Ovanpå konglomeratet lagrades sand som bildade en sandsten. Den kan bäst studeras längs vägen i backen ner mot hamnen. Sandstenen innehåller spårfossil efter bottenlevande organismer.

Dessa bergarter utgör själva basen till Kinnekulle men också till andra platåberg i trakten och skvallrar bland annat om forntida hav, hur det förändrades med tiden och om tidigt liv.

Råbäcks kalkbruk

I skogen ovanför Råbäcks hamn ligger det som en gång var Råbäcks kalkbruk. Bruket var igång från mitten av 1800-talet till 1958. I Råbäcks kalkbruk kan vi titta närmare på en av Kinnekulles bergarter, nämligen alunskiffern. Den har bildats genom att lerpartiklar sakta avlagrats (5 mm på tusen år) på botten av ett hav.
 Tillsammans med leran sjönk också organiskt material ner till botten. Den höga halten av organiskt material i skiffern har gjort att man kunnat använda den som bränsle när man brände kalk. Runt om i stenbrottet ser man rester av kalkbränningen, med gamla ugnar och röda högar av utbränd skiffer (rödfyr).

Inne i alunskiffern kan vi hitta en mörkgrå kalksten som, om man tittar närmare, är full av fossil. Fossilen består framför allt små leddjur (trilobiter).

Stora stenbrottet

Stora Stenbrottet på Kinnekulle är ett 40 meter djupt stenbrott där man bröt kalksten.

De undre lagren av kalksten sträcker sig hela 400 miljoner år tillbaka i tiden och stenlagrens färgskiftningar och den vackra miljön har gjort att stenbrottet är en av de mest populära platserna att besöka på Kinnekulle.

I stenbrottet kan man se 40 meter av Kinnekulles mäktiga lager av kalksten, den så kallade ortocerkalken. I stenen syns fossil (förstenade djur) av bläckfiskar och kräftdjur som levde i havet för 400 miljoner år sedan, då bergarten bildades. Kalkstenen avsattes under ca 50 miljoner år (1 mm per 1000 år). Den är tydligt skiktad och olika färgad på olika nivåer, grå, gröngrå eller rödbrun. Dessa skikt är av olika kvalitet och har använts för olika ändamål. Den undre kalkstenen har brutits för cementtillverkning och kalkbränning. De övriga lagren har främst bearbetats till olika typer av byggnadsmaterial.

I stenbrottet har det mesta av kalkstenen använts till cementtillverkning under åren 1882-1978. Totalt har ca. 25 miljoner ton kalksten brutits ut ur berget och skapat det stenbrott vi ser idag. 

Mörkeklevs grotta

I Sverige tänker vi kanske främst på Gotland när vi pratar om raukar. 

Där eroderar vågorna från Östersjön kalkstenen så att hårdare delar av kalkstenen står kvar som pelare efter stränderna. Även forntida hav eroderade strändernas kalkstenar.

Östra delen av naturreservatet Munkängarna utgörs av den så kallade Rödstenskleven, en markant kalkstensbrant som sträcker sig runt hela Kinnekulle. Efter senaste istiden för mer än 10 000 år sedan nådde havet upp till kalkstenslagret varför havsvågorna gröpte ur kalkstenen till raukliknande former i branten. Det är så Mörkeklevs grotta har bildats och också den rauk som kallas Predikstolen ovanför grottan.

Högkullen

Högkullen är Kinnekulles högsta topp, 306 meter över havet. Här hittar man diabas, som skyddar de underliggande mjukare bergarterna från att erodera bort.

Diabas är en magmatisk bergart – det betyder att den har sitt ursprung som magma från jordens inre. Magman trängde upp genom sprickor i de omkringliggande bergarterna för runt 300 miljoner år sedan. Kinnekulle har en relativt liten hätta avdiabas kvar, något som gör att Kinnekulle på avstånd får sitt karaktäristiska konformade utseende som påminner om en vulkan.

Runt om Högkullen hittar finns också spår efter sista istiden – så kallad drumliner. En drumlin är en avlång rygg som består av morän och grus som avsatts under isen. Drumlinryggarna är utsträckta parallellt med isens rörelseriktning, och man kan därför se hur isen rört sig genom att kartlägga drumliner i landskapet.

Österplana hed

Österplana hed och vall är ett 600 hektar stort område som avsattes som naturreservat 1984. Reservatet är beläget på Kinnekulles kalkstensplatå, den så kallade ortocerkalken, som är 50 m tjock och erbjuder en mycket speciell biotop.

Syftet med naturreservatet är att för framtiden bevara en särpräglad naturtyp. Skötseln av området är i huvudsak årligt bete och röjningar vid behov. Ortocerkalkens understa skikt, undre rödstenen som Östeplana hed och vall är beläget på, är utformad som en markant klev (rödstenskleven), som kan ses runt hela Kinnekulle. Rödstenskleven är gräns för reservatet i öster med vackra vattenfall och rasbranter.

Läget på kalkstenslagret med tunt jordtäcke, har tillsammans med betet, som pågått i många år, och det milda klimatet skapat speciella förutsättningar för den växtlighet som finns här. Naturtypen kallas alvar och återfinns endast på ett fåtal platser i världen. I Sverige finns den, förutom på Kinnekulle, också i Falbygden samt på Öland och Gotland. På våren växer orkidén Sankte Pers nycklar i stor mängd på heden vid kyrkan. Växterna på det tunna jordlagret är oftast små och kryper utmed marken, t.ex. backtimjan och olika fetknoppsarter. Här kan man också hitta den lilla sällsynta kalknarven med vita blommor, som bara finns här och på Gotland. Inom reservatet finns även lövskogar och kärr. 

Råbäcks mekaniska stenhuggeri

Stenhuggerinäringen på Kinnekulle har anor från 1000-talet. Bygden var tidigt ett centrum för skickliga hantverkare.

Om detta vittnar bland annat de många sandstenskyrkorna från 1100- och 1200-talen. Stenhuggarkonsten förblev ett hantverk till mitten av 1800-talet, då mekaniseringen tog fart. Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri grundades av Carl Klingspor år 1888. Stenhuggeriets främsta produkt var byggnadsmaterial av röd och grå kalksten. Man tillverkade trappor, golv, fönsterbänkar, friser och portaler, men även gravvårdar, foderkrubbor, trädgårdssten och mycket annat.

Kring sekelskiftet arbetade här 45-50 man, varav hälften i stenbrottet och det är inte svårt att föreställa sig hur platsen då sjöd av liv och verksamhet. Så sent som i mitten av 1960-talet arbetade fortfarande bortåt 10 stenhuggare i verkstäderna. Därefter sjönk efterfrågan och verksamheten lades ned 1970.

Tretton år senare, 1983, blev stenhuggeriet ett arbetslivsmuseum och den gamla verkstaden med bevarade maskiner skyddades som byggnadsminne 1984. Sammantaget har stenhuggeriet en mycket omfattande maskinpark.