En belgisk cyklists bekännelser

Grusvägarna är kurviga och ibland backiga. Ner i sänkor och upp på åsar. Vem vet vad som väntar över nästa krön? En titt på kartan säger mig att det finns en sjö på lagom avstånd från min väg. En lång stund senare har jag druckit en kopp kaffe gjord på vatten från sjön, plockat handen full med blåbär, tagit ett dopp och är redo att trampa vidare. Med tystnaden som enda sällskap kliver jag upp på cykeln samtidigt som jag tänker för mig själv: ”det här är varför jag älskar Dalsland”.

”Det är som att cykla i ett gigantiskt konstgalleri”

Jag gillade Dalsland redan första gången jag satte min fot här för omkring tio år sedan. Det var något med naturen och ljuset som fångade mig. För mig blev Dalsland en tillflyktsort från trängsel och oljud. Och samtidigt en plats att vara aktiv på. Här kunde jag vandra i timtals, paddla på sjöarna eller ge mig iväg med cykeln längs otaliga vägar.

Grusvägar 

Jag är uppvuxen i Belgien och för någon som kommer från ”kontinenten” så förvånas jag över hur stor del av det svenska landsvägsnätet som utgörs av grusvägar. Du kan kliva upp på cykeln och enkelt länka samman orter, avlägsna byar, djupa skogar och kulturella platser. För att inte nämna alla mysiga caféer, som är guld värda under de längre turerna.

Se vad vägen bjuder på

Cykeln tar mig dit jag vill och jag är ständigt igång och planerar mitt nästa cykeläventyr. Än har jag många vägar och skogar kvar att upptäcka. Jag brukar packa för att vara borta hela dagen, starta vid ett ställe jag inte vet så mycket om och se vad vägen bjuder på. Det är sällan jag på förhand vet vad som väntar runt nästa kurva. Det gör att ingen utflykt är den andra lik.

Jag hoppas att vi ses längs vägarna!
// François Struzik