Mitt Dalsland - och ditt
”Vill man lära känna orten och njuta af dess naturrikedom, måste man vika av vägen mellan Wenersborg och Åmål vesterut, i synnerhet till vestra delen af Nordal och Tössbo, östra och norra delen af Wedbo samt södra af Walbo. Färden blifver visserligen besvärlig uppför och nedför höjder, som träffas allestädes, men lönas rikligen för den, som har öga och känsla för en skön natur.” Anders Lignell, Beskrifning öfver grevskapet Dal, 1851.
Text: Roger Olsson
En fin kväll i slutet av april går Ann och jag upp på Husdalsbergen väster om Ånimmen och rullar ut liggunderlagen på omsorgsfullt utvald plats. Storlommarna håller konsert nere i Furusjön. Ibland svarar deras mindre kusiner med en våldsam kakofoni från någon av tjärnarna på andra sidan åsen. Ett par gånger har vi hört trädlärkan spela. Men huvudnumret är soluppgången över Vänern. Det gäller att lägga sig så att den kan avnjutas utan att krypa ur sovsäcken.
När solen börjar värma går vi ner i gammelskogen på västsidan och kokar vårt morgonkaffe vid Abborrtjärnets strand. Det finns hundratals likadana småsjöar i Dalslands skogar, men Abborrtjärnet är finast av alla. Just då.
Med åren har vårnatten på Husdalsbergen blivit något av en ritual. Varför vet jag inte. Kanske är en del av förklaringen att det panorama som den uppgående solen belyser är väldigt mycket Dalsland. Berget vi sitter på, Sörknattens kvartsitrygg, är unikt för landskapet. De skogklädda åsarna nedanför, blänken av vatten överallt, lommens rop och Vänerns oförlikneliga vidd i fonden – är det inte sinnebilden av Dalsland?
Nej, inte riktigt ändå. Något fattas.
Helåkersbygden i sydost, förstås. Vidsträckta havrefält och trygga gårdar under Dalboslättens höga himmel. Kroppefjällsbrantens blå rand i öster. Ett landskap så ianspråktaget av människan att den som söker efter Dalslands natur ofta ser förbi det, skyndar vidare. Men slätten och odlingsbygderna, också i dalstråken väster om Kroppefjäll och söder om Dals-Ed, är lika självklara element i landskapets identitet som skogen och sjöarna.
Vyn från Husdalsberget har heller ingenting att berätta om det Dalsland som går i blåsippsblått och gullvivegult.
Det finns därnere, bara några kilometer bort, men det är inbäddat i barrskogen och synligt bara på nära håll. Hasselsnåren, mindre hackspettens lövskogar, hällebräckans och kattfotens backar, orkidéängarna – en bråkdel av landskapets yta och samtidigt den kontrapunkt som mer än något annat fulländar kompositionen.
Kanske finns det inte någon enda plats ute i landskapet som fullt ut speglar detta kontrasternas Dalsland. Jag har i alla fall inte hittat den. Min sinnebild av Dalsland är istället en mosaik av upplevelser och ögonblick, samlade under en mansålder.
En stilla stund på knä inför skogsfruns bleka bräcklighet i dunklet under gammelgranar. Berguven, som på tunga vingar lösgör sig ur gråbergsbranten när vi glider förbi på Laxsjöns is. Sommaräventyr med barnen på spännande spänger och snälla hällar i Yttre Bodane. Avlägsna vargyl i novemberskymning på Kroppefjäll. Höstdagar när både ryggsäckar, mössor och hopknutna jackor måste fyllas med trattkantareller innan man kan förmå sig att lämna skogen. Guckuskon i Skärboskogen, alltid lika svårfunnen och lika paradoxalt praktfull när den plötsligt står där i mossgrönskan. Vanemässiga vilsevandringar i den gäckande terrängen mellan Skarsdalen och Egersknatten.
Och så vidare.
Trots allt jag fått uppleva försöker jag vara försiktig med adjektiven när jag beskriver mitt Dalsland för andra. För det finns ju djupare skogar, högre berg, vildare forsar och minst lika blommande ängar på andra håll. Dalslands egenart ligger i att allt detta och mer än så finns sida vid sida, och därtill inom gränserna för ett av Sveriges minsta landskap. Det är aldrig långt till någonting helt annorlunda i Dalslands natur.
Tjäderskog eller Vänerstrand? Sileshår eller blodnäva? Tystnad eller fågelsång? Kala knattar eller lummiga lövlundar? Spinnande nattskärror eller rördrommens basun? Mossor i granskogsdunkel eller backar som lyser av kattfot och blå viol?
Valet är ditt, och det bästa är att du inte kan välja fel. Det handlar bara om att samla på ögonblick. Sinnebilden av Dalsland – din sinnebild – finns därute.
För egen del har jag kommit att inse, att oavsett vart jag reser, i Dalsland eller världen, så hamnar jag ändå alltid sist och slutligen vid Abborrtjärnet. Längre än till stranden av ett liten sjö i en dalsländsk skog kommer jag aldrig, och det behövs inte heller.
Men jag fortsätter gärna ta omvägar dit.
Tillbaka till www.naturidalsland.se
