Det blommande Dalsland
Aldrig framträder Dalsland som kontrasternas landskap tydligare än när man utforskar landskapet med floran i hand. Blommande ängar ligger vägg i vägg med karga hällmarker, där bara vresiga tallar och härdiga lavar kan leva.
Dalsland är ett skogslandskap. Barrskog med bärris och mossa på marken är landskapets vanligaste naturtyp. Blåbärsgranskog, säger biologerna, finns hur mycket som helst över nästan hela Sverige. Blåbär och trattkantareller i all ära, men mycket roligare än så blir det inte.
Det är undantagen från regeln, de grönskande luckorna i barrpälsen, som gör Dalsland spännande för botanisten. Soliga strandhällar där blodnävan blommar. Lummiga lövskogar med lundväxter som myskmadra, sårläka och trolldruva under hasselbuskarnas parasoller. Den säregna vätterosen bland fjolårslöv i vårens blåsippsbackar. Och så förstås orkidéängarna. Över hälften av Sveriges 44 arter av orkidéer är noterade från Dalsland, och många av dem förekommer rikligt. Sankt Pers nycklar har sannolikt sin största förekomst på det svenska fastlandet på Ryrhalvön (54), som kanske mer än något annat område sammanfattar allt vad det botaniskt rika Dalsland har att erbjuda.
Ryr ligger i hjärtat av Dalformationens område, och det är den kalkhaltiga berggrunden som skapar förutsättningar inte bara för orkidéprakten, utan för den rika floran i stort. Flera av de sällsynta och krävande arterna har en utbredning som nästan helt och hållet sammanfaller med Dalformationens. Sankt Pers nycklar är ett tydligt exempel, se karta. Många andra orkidéer, exempelvis nästrot och ängsnycklar, har likartade utbredningsmönster. Murgröna, idegran, vit fetknopp, skogssvingel och brudbröd är några av de många andra arter som man i Dalsland nästan uteslutande finner på Dalformationens berggrund.
Allra mest spännande blir sambandet mellan jordmån och flora i Dalformationens periferi, där stråk av kalkberget ibland gör sig påminda långt inne i grandunklet. Som när guckuskon blommar i Skärbo (45). Eller när man stöter på den exotiska rödsysslan i till synes karga miljöer på Hafsåsen (41) eller Baljåsen (43). Det är på något sätt Dalsland i ett nötskal.
Dalslands egen lök
Ingenting i Dalsland kan mäta sig med blomprakten på Ryrhalvön en junidag. Ändå borde en beskrivning av det som är speciellt med Dalslands flora egentligen ha börjat på annat håll, med den art som ganska nyligen döpts om till kantlök. Namnet syftar på att stängeln är kantig (tydligast upptill), vilket är ett bra kännetecken. I Dalsland har namnbytet ändå orsakat förvirring, eftersom det tidigare namnet berglök har gammal hävd. Man kan tycka att dalslänningarna borde få kalla växten vad de vill, eftersom den nästan bara växer hos dem – men för all del, låt gå för kantlök.
Under första halvan av 1900-talet noterade botanisten Gunnar Lohammar arten från ett 40-tal platser. Under arbetet med ”Flora över Dal” på 1970-talet fann man den på ännu fler lokaler. Sammanlagt är kantlöken känd från omkring 80 växtplatser i Dalsland, de allra flesta i närheten av Stora Le.
Kantlöken växer också på ett fåtal platser strax utanför Dalslands gränser, i Värmland och i Norge, men annars får man söka sig till Sydeuropa eller Asien för att finna den. Det är mödan värt att leta upp kantlöken, inte bara för att den är sällsynt, utan också för att den är vacker. Den liknar en storvuxen gräslök, och den rosaröda blomsamlingen i stråets topp lyser på långt håll. Kantlöken trivs på torra, solexponerade platser, gärna i bergsbranter. Den förekommer också på bergknallar och liknande i odlingslandskapet. På många sådana lokaler har den trängts tillbaka eller försvunnit under senare år på grund av igenväxning.
Kantlöken växer i Furustad (2), men mer lättillgängliga lokaler är Gäseruds hembygdsgård i Håbol, byn Finnserud sydväst om Nössemark eller hällmarkerna söder om Nössemarksfärjans östra läge vid Sund.
Med ensamrätt för Dalsland
Det finns ytterligare några växter som Dalsland i stort sett har ensamrätt på. En av dem är den vackra ormbunken uddbräken, som har flertalet av sina växtplatser i Sverige längs Kroppefjälls östsida. Svarvaretorpet (24) är en av dem.
Den oansenliga hällebräckan har sina rikaste växtplatser i världen i Dalsland, bland annat på Ryr (54) och Kingebol (44). Det säger i och för sig inte så mycket, för arten finns bara i ett stråk från Oslo i väster till Uppland i öster. Det kan i sin tur förklaras av att arten är en hybrid mellan grusbräcka, som har en sydligare utbredning, och klippbräcka, som är nordlig. Där de två möts har det uppstått en korsning, som dessutom blivit fortplantningsduglig (vilket de flesta hybrider inte är). Att skilja hällebräckan från moderarten grusbräcka, som också finns i Dalsland, är fullt möjligt för den som har en flora och lite tålamod. Och varför ha bråttom en solig majdag på Ryrhalvön?
De sista gammelskogarna
Låt oss, med hällebräckan vederbörligen avbockad i artlistan, ändå återvända till barrskogen. Också där finns det intressanta undantag från blåbärgranskogens regel. Det handlar om de sista resterna av de skogar som dominerade landskapet för 100 eller 200 år sedan. Naturskogarna. Gammelskogarna.
Det mesta av Dalslands – och Sveriges – skogar har genomgått en dramatisk förändring under de senaste 60–70 åren. En skogsgeneration har huggits bort, för att efter en tid ersättas av en ny. Bara några enstaka procent av dagens skogar har aldrig varit kalhuggna.
En lång rad skogslevande organismer (främst lavar, mossor och svampar, men även många insekter) klarar inte den drastiska förändring av livsmiljön som kalhygget innebär. De är beroende av skugga och jämn fuktighet, och de har begränsad förmåga att sprida sig till nya växtplatser. De överlever bara i skogar med lång obruten historia, skogar som aldrig kalhuggits. Många av de naturreservat som bildats i Dalsland under senare år har till syfte att skydda sådana gammelskogar och deras flora av sällsynta och ofta utrotningshotade arter.
Stor aspticka, kambräken, kandelabersvamp, lunglav, blåmossa och blomkålssvamp är några exempel på sådana arter. Ofta kallas de indikatorarter eller signalarter, eftersom de visar att skogen där de finns har höga naturvärden.
Bland signalarterna finns ett antal lavar som har så stora krav på jämn och hög luftfuktighet att de bara finns i havets närhet. De kallas oceaniska, och i Sverige har flera av dem sin östgräns i Dalsland. Jättelaven är ett exempel. Den finns på ett 70-tal platser i Sverige, de allra flesta i Västsverige. I Dalsland är den känd från ett halvdussin lokaler. Förekomsten på Baståsen (49) är en av de rikaste i landet. Örtlav, blylav och västlig njurlav är andra oceaniska lavar som finns i Dalsland.
Utflyktsmål
Orkidéer och kalkgynnad flora: Ryr (54), Svankila (56), Ramslökedalen (47), Bräcke ängar (37), Bellmanslyckan vid Grimsheden (38), Skärbo (guckusko) (45).
Mossor: Norra Båsane (23).
VETA MER
”Flora över Dal ” av Per-Arne Andersson (utgiven 1981), börjar bli gammal, men någon färskare landskapsflora finns inte. Det mesta av faktauppgifterna i detta kapitel är hämtade ur denna källa.
”Växtfynd i Dalsland” av Kjell Eriksson och Stefan Hult (utgiven 2010, som nr 3 av Svensk Botanisk Tidskrift) redovisar en lång rad växtfynd som gjorts efter att ”Flora på Dal” kom ut. Den innehåller också tips om ett antal botaniskt intressanta utflyktsmål.
Artportalens databank, www.artportalen.se, innehåller tusentals växtfynd i Dalsland från år 2000 och framåt. Med hjälp av en sökfunktion kan man få fram listor och kartor för arter och områden man är intresserad av. Uppgifter om känsliga arter är dock ofta skyddade.
Tillbaka till www.naturidalsland.se
