1,7 miljarder år i Dalsland
Man måste inte känna igen amfibolit eller porfyr för att njuta av Dalslands natur, och inte måste man veta vad en drumlin är. Men det finns några saker man bör ha ett hum om när det gäller berggrunden och de lösa avlagringar som täcker den, åtminstone om man vill förstå varför landskapet och naturen ser ut som de gör. Viktigast av allt är att ha koll på Dalformationen. Det skadar inte heller att förstå lite av vad den senaste landisen hade för sig innan den drog sig undan från det som i dag är Dalsland. Låt oss ändå börja från början.
Ett söndersprucket landskap
Berggrunden i större delen av Dalsland består av gnejs och granit. Det är ingenting ovanligt, utan tvärtom regel i vår del av världen. Att den äldsta berggrunden är mer än 1 700 miljoner år gammal är ogripbart med mänskliga mått, men ändå högst ordinärt. Urberg är urgammalt, i Dalsland som på andra håll.
Landmassor flyter på jordklotets heta innandöme, som isflak på en sjö. De spricker sönder och driver isär, eller kolliderar så att kanterna pressas uppåt. Så uppstår bergskedjor. Ett flak kan skjutas in under ett annat eller glida ovanpå, tippa eller ställas på högkant. Samtidigt verkar hela tiden naturens nedbrytande krafter – erosionen – på berggrunden. Värme, kyla, vind och vatten spränger sönder och slipar ner.
Allt detta pågår ständigt, bara omärkligt långsamt för oss människor. Över tidrymder på hundratals miljoner år blir spåren däremot tydliga, och mer än så: de kommer att prägla landskapet. Att berggrunden i stora delar av Dalsland är genomkorsad av ett tätt rutnät av sprickor är kanske allra tydligast i Tresticklans nationalpark (5). På åsarna ligger berget nästan naket, i dalfårorna mellan dem finns myrmarker och sjöar. Sprickdalsterräng är namnet på landskapstypen. Den finns på flera håll i Sverige, men globalt är den sällsynt. På de flesta håll är den sönderspruckna berggrunden sedan många miljoner år täckt av lösa avlagringar. Här hos oss har inlandsisar och forsande isälvar helt nyligen (med geologiska mått mätt) skrapat och spolat bort de lösa avlagringarna.
De milslånga, smala sjöarna i Dalsland – Stora Le, Lelång, Svärdlång med flera – är ingenting annat än vattenfyllda sprickor i berget. Kroppefjäll är i sig ett stycke sprickdalslandskap, i väster och öster begränsat av flera mil långa sprickor. Platån mellan dem har pressats upp mer än 100 meter över det omgivande landskapet. Förkastningsbranterna framträder tydligt i dagens landskap, exempelvis i Ranneberget (55) eller Ragnerudsjöns branter (25). Väg 166 mellan Mellerud och Bäckefors klättrar upp för den östra branten i en enda lång backe vid Dals-Rostock.
Dalboslätten, ett av de plattaste landområdena i Sverige, vilar märkligt nog på samma berggrund som det spruckna och sönderbrutna landskapet väster och norr om Kroppefjällsbranten. Det subkambriska peneplanet, säger geologerna. Ett peneplan är något som är nästan plant, och subkambriskt är någonting som bildades före kambrium, en period i jordens geologiska historia för sådär 500 miljoner år sedan. Vid den tiden hade en urgammal bergskedja vittrat ner till rötterna och stora delar av det som i dag är Skandinavien och Finland täcktes av det som återstod: en vidsträckt bergsslätt – ett peneplan. Senare har det mesta av slätten spruckit sönder på det sätt som beskrivits tidigare, men ett rejält flak runt södra delen av Vänern har förblivit i stort sett intakt. Inte bara Dalboslätten utan också Västergötlands jordbruksbygder vilar på detta peneplan, som också utgör botten i sydvästra delen av Vänern.
Hur havsbottnen blev berg
Allt detta kan tyckas märkvärdigt nog, men strängt taget skulle samma korta sammandrag av sådär 1 500 miljoner år av historia kunna gälla för nästan vilket stycke Sverige som helst. Det är hög tid att flytta fokus till det som gör Dalslands berggrund unik: Dalformationen.
För ungefär 1 100 miljoner år sedan låg den del av jordskorpan som i dag är Dalsland ungefär vid ekvatorn, och den var botten i ett urtidshav. Då som nu tömde floder sin last av slam och sand i havet, där partiklarna långsamt sjönk till botten. Beroende på djup, avstånd från flodmynningarna och andra förhållanden varierade sammansättningen på bottensedimentet. Lager lades på lager, och innan havet drog sig tillbaka var sedimentpacken upp till 2 000 meter tjock. Efterhand pressades de lösa avlagringarna samman till berg av sin egen tyngd. Någon eller några gånger sprack berggrunden, lava trängde upp från jordens inre, bredde ut sig över sedimentlagren och stelnade.
Genom den årmiljard som gått sedan detta hände har bergartspacken varit utsatt för samma krafter som berggrunden i övrigt. Den har delats av sprickor och flaken har förskjutits, ställts på kant och pressats ner eller upp, samtidigt som erosionen har spräckt sönder och slipat ner. I dag återstår bara rester och lagren ligger inte längre på varann, utan snarare sida vid sida i en komplicerad mosaik.
Två av Dalformationens bergarter, kvartsit och lianeskiffer, är hårda och motståndskraftiga. Lerskiffern är däremot mjuk. Den har därför vittrat bort mycket snabbare än kvartsiten. Kvartsitlagren, ställda mer eller mindre på kant i landskapet, har blivit kvar som långa, knöliga åsar. Så uppstod Dalslands unika knattar, gråvita och nästan kala ryggar, på sina ställen flera kilometer långa, som reser sig över den omgivande skogen. Sörknatten (51) är den mest välkända och kanske den som framträder tydligast i landskapet.
En del av lerskifferlagren innehåller kalk. När de vittrar uppstår kalkrika jordar, vilket skapar förutsättningar för lummiga lövskogar och en krävande markflora. Orkidéprakten på exempelvis Ryrhalvön (54) och Bräckes blommande ängar (37) är alltså ytterst en produkt av Dalformationen.
Kontrasten mellan de karga kvartsitryggarna och de blommande kalkmarkerna kunde knappast vara större. På Dalformationens marker avlöser dessa naturmiljöer varann i en intrikat mosaik, och just dessa tvära kast ger landskapet dess säregna karaktär.
Skiffer på tak och väggar
Dalformationens lerskiffer är skiktad och lätt att hugga till tunna, jämna plattor. Samtidigt är den naturligtvis mycket motståndskraftig mot väder och vind – med andra ord ett taktäckningsmaterial med en livslängd som slår det mesta. Många äldre boningshus i Dalsland, särskilt på och omkring Dalformationen, har alltjämt skiffertak, och ännu fler har haft det. Det fanns en tid när takskiffertillverkning var en industri i landskapet. Domkyrkorna i Skara, Linköping och Växjö har skiffertak från Hällans skifferbrott vid Dals Rostock, liksom många järnvägsstationer och andra statusbyggen från 1800-talet. Byggnader som är helt skifferklädda är däremot en dalsländsk specialitet. Klockstapeln vid Järns kyrka och Ekholmens säteri utanför Dals Rostock är två exempel.
I Skärbo (45) finns fortfarande tydliga spår efter ett skifferbrott. Verksamheten var igång en bit in på 1900-talet.
På Örtagården i Dals Rostock (se sid 154 i boken) finns en avdelning som visar upp bergarter och mineral från Dalsland, med särskilt fokus på skiffer och skifferbrytning.
I sista ögonblicket
Med geologiska mått är 20 000 år bara ett ögonblick. I det sista ögonblicket före jordens nutid utspelas det vi kallar istiden, då hela Skandinavien var täckt av ett flera tusen meter tjockt istäcke, en enorm glaciär. Det var den senaste av flera nedisningar, och den formade på många sätt dagens landskap, i synnerhet när isen drog sig tillbaka.
För 14 000 år sedan började isen smälta bort från det som i dag är Sverige, och för 12 000 år sedan kom den första biten av Dalsland i dagen – i form av ett stycke havsbotten. Omkring 2 000 år senare var hela Dalsland isfritt. Isen rörde sig över marken samtidigt som den retirerade norrut, väldiga vattenmassor strömmade fram under iskanten och spolade med sig grus och sand. Samtidigt började landet höja sig efter att ha varit nedpressat av isens enorma tyngd.
Isen krossade, slet loss och transporterade med sig stora mängder berg, som maldes sönder av isens tyngd och rörelse. När isen smälte undan lämnades detta material kvar som en osorterad blandning av sand, grus, sten och ibland större block. Detta är morän, Sveriges vanligaste jordart. Vi hittar den överallt där isen lämnat sin last av löst material på torra land, över ishavets yta. Tresticklans nationalpark (5) och Kroppefjäll (33) är exempel på områden som låg över havsytans nivå under hela isavsmältningen. Under några tusen år var de alltså öar eller arkipelager i ett arktiskt hav. Här är de högsta partierna inte ens täckta av morän, utan nästan kala. Enstaka större stenar ligger löst på urberget, precis som isen lämnade dem.
Om moränmassorna bearbetas av havsvågor eller strömmande vatten blir resultatet ett annat. Det finkorniga materialet tvättas ur och spolas med. Ju mindre kornen är, desto längre kan de hålla sig svävande i vattnet. Där isälvar mynnar i havet bildas stora deltan av grus och sand. Den allra finkornigaste leran svävar länge i vattenmassan innan den sjunker till botten. Så avsattes Dalboslättens bördiga jordar, samtidigt som Storvänerns vågor svallade mot Kroppefjällsbranten och skapade strandhak och klapperstensfält som finns kvar än i dag.
Ishavets högsta nivå efter landisens avsmältning – högsta kustlinjen – är en viktig gräns. Den kan hjälpa oss att förstå och förklara landskapet, men den har också något att säga om jordmånen och därmed om förutsättningarna för växtligheten. Eftersom landhöjningen var snabb när isen drog sig undan ligger högsta kustlinjen inte på samma nivå över den nuvarande havsytan överallt. I södra Dalsland ligger den kring 140 meter över havet, i norr runt 170 meter.
Kartor över Dalformationens huvudsakliga utbredning och mellansvenska israndzonen i Dalsland och högsta kustlinjen.
En paus på 800 år
För omkring 11 000 år sedan försämrades klimatet tillfälligt. Isavsmältningen stannade av. I ungefär 800 år låg iskanten på ungefär samma ställe, tvärs över Dalsland. Isälvar mynnade vid isfronten och lämnade av sin last av slam, sand och grus. Isen gjorde också ett par tillfälliga framstötar mot söder och sköt då stora mängder löst material framför sig som ett jättelikt schaktblad.
Spåren av denna stilleståndsfas i isavsmältningen kan följas som två parallella stråk av moränryggar och isälvsmaterial tvärs över Dalsland. Det nordliga är tydligast och mest sammanhängande. Det löper från Jakobsrud vid norska gränsen via Ed, Ödskölt och Mellerud till Hjortens udde vid Vänern. På andra sidan Dalbosjön stiger moränryggen långsamt ur vattnet som det trådsmala Hindens rev.
Hela detta band av istidsavlagringar går under namnet Mellansvenska israndzonen. Den kan spåras även utanför Sveriges gränser, från Bergen i Norge till den finska Salpaussälka (”Stängselåsen”), som skiljer de tusen sjöarnas land från Finska viken.
Att ha lite koll på israndzonen (och högsta kustlinjen) när man rör sig i Dalslands natur är lika viktigt som att veta om man befinner sig på Dalformationen eller på urbergsgrund, åtminstone om man har ambitionen att förstå vad man ser. Landskapet vid Ed (14) och Ödskölts moar (19) är de mest spektakulära spåren efter isens stilleståndsfas i Dalsland, men det finns många fler.
Utflyktsmål
Dalformationen: Sörknatten (51), Forsbo (40).
Istidsspår: Natur runt Ed (14), Ödskölts moar, Ivägsåsen, Moarne (19), Steneby (17).
VETA MER
”Geologi i Dalsland” av Karl-Inge Åhäll (Dalslands Turistråd 1993) innehåller en utförlig beskrivning av Dalslands berggrund och landformer. Skriften innehåller dessutom beskrivning av 37 platser där olika bergarter och geologiska fenomen kan studeras. Skriften finns inte längre till försäljning, men kan lånas på bibliotek.
Dalformationen beskrivs närmare i STF:s årsbok 1981: ”En miljard år i Dalsland” av Anders Rapp.
Tillbaka till www.naturidalsland.se
