6. Heråmaden - Strövtåg till stillhet och starr

Heråmaden är en av de tystaste trakterna i Dalsland. Bara det kan vara värt en resa. Området andas vildmark, men har i själva verket en lång kulturhistoria knuten till det mångformiga starrsläktet, artrikast av alla i Sveriges flora.

Från Ringsmon i norr till Mon i söder är det nästan en mil. Hela denna sträcka rinner Heråälven stilla och slingrande mellan barrskogsklädda höjder, omgiven av myrmarker på båda sidor. När man blickar ut över det orubbliga landskapet från någon bergknalle ligger ordet vildmark nära till hands. Och visst. Större delen av maden är opåverkad av dikning eller andra ingrepp. Ån flyter fritt, inga dammar hindrar dess lopp och ingenstans tvingas den in i cementrör. Inga vägar eller kraftledningar korsar maden. Skogen på bergknallarna runtomkring har i stort sett fått sköta sig själv det senaste seklet eller så. Därtill är området stort och – som länsstyrelsen påpekar i sitt reservatsbeslut – ett av de allra tystaste i länet.

Minne av myrslåtter
Men så är det det där med Bastedalen, den gamla stugan som blickar ut över maden från sin glänta i skogen. Och den där handskrivna lappen på väggen i stugans enda rum: ”Viktor Olsson berättar att han minns mycket väl när folket i trakten kring Mon och Klevmarken bärgade gräset på myrarna längst Heråälven. Det var ’lotter’ uppdelade mellan Mon och Heråtjärnet och så sent som 1965 bärgade folket på Nordkas ‘myrehö’ på sin lott. En del bönder hade lador men de flesta stackade höet för att sedan fram på vintern fraktas hem till respektive gårdar.” Anteckningen är daterad 1970. Det framgår inte vem Viktor Olsson var eller vem som räddat hans minnen av myrslåttern på Heråmaden åt eftervärlden, men båda är värda en tacksam tanke för att de skänkt djup och mening åt utsikten genom det lilla fönstret på stugans västra gavel. Vildmarksromantiken krackelerar, men samtidigt adderar Viktor Olssons ord på stugväggen ett stycke kulturhistoria till det vi ser. Upplevelsen borde inte bli sämre av det, tvärtom.
I äldre tiders jordbruk var vinterfodret till djuren en flaskhals. Ju mer hö man kunde bärga, desto fler djur kunde man hålla vid liv över vintern, och desto mer gödsel hade man att sprida på åkrarna när våren kom. I skogsbygder som här var därför våtmarkerna en värdefull resurs. Även små myrar långt från gårdarna fick årliga besök av slåtterfolk med liar och räfsor. Att man omsorgsfullt fördelade den rikedom som Heråmaden kunde ge mellan traktens gårdar är därför inte svårt att förstå.

Slåtter i sen tid
Två saker är ovanliga med Heråmadens slåtterhistoria, förutom dess ansenliga storlek. Den ena är att myrslåtter bedrevs här ända in på 1960-talet, den andra att man samlade höet i ängslador för hemtransport under vintern. Slåtterlador är annars mest en norrländsk företeelse, men här lär ha funnits 15 stycken. En av dem står ännu kvar, om än i ett sent stadium av förfall, längs vandringsleden någon kilometer norr om Bastedalen. Stora delar av Heråmaden bär än i dag spår av slåtter. Den är helt trädlös och jämn, utan större tuvor. På andra håll, kanske där slåttern upphörde tidigare, ser man uppslag av små martallar.
Kanske är tillgången till slåttermarker förklaringen till att bosättningen Bastedalen ligger där den ligger, och att den legat här mycket länge. Kliv gärna in i den lilla kammaren, sitt där en stund och försök ta in att människor har bott och verkat här sedan 1600-talet. Och kanske än märkligare, att den siste brukaren flyttade härifrån så sent som 1947.

Starrväxternas mångformiga värld
Det man skördade på Heråmaden och andra myrmarker var inte i första hand gräs, utan starr. Starrsläktet hör till gruppen halvgräs och man behöver inte studera dem särskilt noga eller länge för att se att de är annorlunda byggda än de riktiga gräsen. Ett bra kännetecken är att starr har trekantiga strån, något man känner om man rullar strået mellan fingertopparna. De ”riktiga” gräsen har runda och ihåliga strån, ofta med ledknutar.
Heråmaden – eller i stort sett vilken våtmark som helst – kan vara ett bra ställe att börja bekanta sig med starrväxternas mångformiga värld. Leta till exempel efter flaskstarren, som är vanlig här och som säkert var ett dominerande inslag i starrhöet. Trådstarr, hirsstarr och taggstarr är andra arter som växer här. Sedan är det bara att forska vidare. Starrsläktet, Carex, är det artrikaste i Sveriges flora. Det finns över 120 arter i landet, och ett 50-tal är noterade från Dalsland.

Skvattram och kungsörn
Våtmarkernas flora bjuder annars inte på några stora överraskningar. I mattor av vitmossa växer exempelvis pors, myrlilja, tuvull, ängsull och blåtåtel. I lite torrare partier har skvattram en av sina få förekomster i västra Dalsland. Det finns ett par orrspelsplatser på maden, och tjädern har en ganska stark stam i skogen. Trana och grönbena häckar. Sparvugglan visar sig då och då i skymningen och vintertid kan man få se kungsörnar jaga över maden. Heråmaden ingår också, tillsammans med Tresticklans nationalpark och angränsande områden i Norge, i ett av Sveriges sydligaste vargrevir. Här har funnits vargar åtminstone sedan sekelskiftet, och åtskilliga valpkullar har fötts här. Så visst är det lite vildmark ändå ...

Heråmaden är naturreservat, 468 ha. Det är tillåtet att tälta i reservatet. En markerad och spångad vandringsled finns. Norrut har den förbindelse med lederna i Tresticklans nationalpark. Torpet Bastedalen har renoverats och står öppet som raststuga. Vårda den gamla stugan väl!

Hitta hit:
Heråmaden ligger ungefär en mil väster om Ed och omedelbart söder om Tresticklans nationalpark. Från vägen Ed–Nössemark tar man av mot Klevmarken och kör fram till byn. P-möjligheter ca 200 m före vägbommen. Fortsätt ca 7 km till fots eller med cykel till norra reservatsentrén, där informationstavla finns. (Även Tresticklans nationalpark nås härifrån.) Söderifrån kan området nås från väg 164 mellan Ed och norska gränsen. Ta av mot Mon ca 12 km väster om Ed och sedan höger efter järnvägsövergången. Begränsade parkeringsmöjligheter vid vägbommen (N58.915153 O11.777506). Härifrån ca 4,5 km promenad (eller cykeltur) på väg fram till vandringsledens början. Vintertid är detta en bra utgångspunkt för skidturer på maden (men då kan det vara knepigare att parkera, beroende på snöförhållandena).

Karta över området

Tillbaka till www.naturidalsland.se