5. Tresticklan – Vandring i väglöst land

I Dalslands enda nationalpark kan man få uppleva lyxen att omge sig med tre kilometer obruten, väglös skog åt alla håll. Det är en närmast unik upplevelse i vår tid och i vår del av landet.

Skogsdals ojämförliga pärla finns i området mellan Stora Le och norska gränsen. Det är området runt den fantasieggande sjön Stora Tresticklan, halvmilslångt utdragen mellan skogsklädda stränder. Ingenstans kan man överblicka hela dess yta. Strandlinjen viker utom synhåll bakom uddar, lockande sund öppnas på motsatta sidan. Längst inne i smala vikar dricker tuvor av starr och vitmossa dess klara vatten. Och runt stränderna sluter sig skogslandskapet obrutet.
I Tresticklaområdet växer den glesa tallskogen nästan direkt på hälleberget, som löper i svepande ryggar från norr till söder. Ställvis täcks de bara av kakor av renlav. Mellan ryggarna är det sankt. Där växer pors och odon i mattor av blåtåtelblad. På många ställen vidgas och fördjupas sänkorna till små tjärnar – det finns över 50 sådana i nationalparken.

Marker för överlevare
Extremt näringsfattigt, säger ekologen om marker som dessa. Impediment, säger skogsbrukaren. Skogen växer så dåligt att det inte lönar sig att bruka den. Det är förstås därför den fått stå kvar.  
Nej, man kan inte kalla Tresticklans natur för frodig, eller hävda att skogen myllrar av liv. Men varför kalla det fattigdom? I detta kärva landskap har allt sållats bort utom de tuffaste överlevarna, de som kan växa direkt på hälleberget, eller ute på mossen där all näring som tillförs är den som kommer med regnvattnet. Det är martallarnas rike, de gråraggiga lavmattornas, ljungens och vitmossornas. Allt är lika anspråkslöst som tofsmesarnas läten i myrkanten, och lika fyllt av trotsig livskraft. Tresticklaområdets värde ligger framför allt i att det är stort och opåverkat av modernt skogsbruk. I Syd- och Mellansverige finns bara ett enda område utanför fjällregionen som kan mäta sig med Tresticklans 30 kvadratkilometer i det avseendet: Gotska Sandön, som också är nationalpark.  
Här, och ingen annanstans utanför fjällskogsregionen kan man få uppleva lyxen att omge sig med tre kilometer väglöst, obrutet skogsland i alla riktningar. På andra sidan riksgränsen finns ytterligare 20 kvadratkilometer fredad skog, naturreservatet Lundsneset. Utsikten från Tresticklans högsta punkt, Orshöjden, ger en uppfattning om denna rikedom.  
Dagens skogar har till stora delar vuxit upp efter en skogsbrand som drog fram över området i mitten av 1800-talet. Det förringar inte på något sätt områdets värde.
Skogsbranden är ett naturligt inslag i barrskogens liv. I tallskogar är återkommande bränder ofta en förutsättning för att granen inte så småningom ska ta över.

Tresticklan förr
Det är frestande att ta till begreppet vildmark när man berättar om Tresticklan, men det bör man akta sig för. Det har funnits åtminstone sju bosättningar inom den nuvarande nationalparkens gränser. En av dem, Bråtane eller Oltjärnsbråtane, var brukad och bebodd fram till 1904. Stugan är sedan länge borta, men ännu efter mer än 100 år har granen inte lyckats återerövra det gamla gårdstunet helt och hållet. Det säger en del om hur magra markerna är.
Legenderna om de människor som levde i dessa utmarker är många, och inte så få av dem handlar om den mångkunnige ”Orre-Bryngel”, Bryngel Halvardsson, som strövade vida omkring i trakterna väster om Stora Le under första halvan av 1800-talet. Enligt hembygdsskildraren Algot Gustavsson gick Orre-Bryngel klädd i rock och knäbyxor av getskinn med hårsidan ut. Hans mössa var gjord av ett lomskinn, med näbb och vingar kvar. Runt livet hade han ett bälte med knivar, pistoler, kruthorn och hagelpung. Bössan bar han alltid med sig, även när han gick till kyrkan. Orre-Bryngel var en väldig jägare och fiskare, skicklig gevärssmed och därtill läkekunnig. Hans medicinlåda finns bevarad på fästningsmuseet i Halden.
Några hundra meter nordväst om sjön Kleningen finns en liten grotta i berget, stor nog att rymma en människa. Den går under namnet Orre-Bryngels Omm (ugn eller spis), och här påstås Orre-Bryngel ofta ha övernattat under jakt- och fisketurer.
Under en kort period i mitten av 1700-talet bröt man järnmalm väster om Orshöjden, och gruvfogden Räfvendahl bodde då på Oltjärnsbråtane. Malmen fraktades på vinterväg från Tresticklans östsida ner till masugnen vid Strömmen i Rävmarken.  Gruvepoken blev kort, men spåren är alltjämt tydliga i Orshöjdens västbrant. Och namnet Gruvetjärnet finns på kartan än i dag.
Ett annat namn som vittnar om forna tiders verksamheter är Sminäset, det vill säga Smedjenäset. Här har också brutits järnmalm och här hade enligt den muntliga traditionen Räfvendahl en smedja.  
Längs Stora Tresticklans stränder finns ännu på några ställen stenrösen, ”röjevarp”, som visar var rödingen hade sina lekplatser. Rödingfisket i Tresticklan var viktigt för bygdens folk. Nu är både röding och öring sedan länge utslagna av försurningen. Tresticklan har medvetet bevarats som referenssjö och kalkas inte.

Vägen till Halden
När invånarna i byarna väster om Stora Le skulle handla eller byta varor gick de till närmaste stad, Halden i Norge. Det var tre mil enkel väg, och en ”bytur” tog oftast två dagar. Dagens vandringsled mellan P-platsen vid Råbocken och Lundnäset vid norska gränsen följer till stora delar den gamla ”Hallevägen” från Rävmarken. Då som nu gick leden på en spång eller bro över Tresticklasundet. Under andra världskriget användes samma transportled för att förse norska motståndsrörelsen med förnödenheter.

Utanför lederna
Det finns markerade vandringsleder i Tresticklan, men upplevelsen av ett stort och orört skogsområde blir förstås mäktigare om man strövar fritt. Det kräver vana att läsa karta och kompass och förmåga att ta sig fram i obanad terräng. Så länge man rör sig i nord-sydlig riktning kan man ofta följa de svepande, lättgångna bergsryggarna. Tresticklan på tvären är en helt annan och betydligt mindre komfortabel upplevelse, men ändå. Det ligger något djupt tillfredsställande i att Tresticklans storhet bara kan upplevas till fots och med viss möda.

Tresticklan är nationalpark, 2 897 ha. Det är tillåtet att tälta i parken. Den markerade Tresticklaleden (rundvandring) är ca 8 km lång. Leden från Råbocken till norska gränsen är ca 3,5 km. Lederna är lättgångna. Från Tresticklaleden sträcker sig Orshöjdleden söderut genom hela nationalparken. Den har förbindelse med Härvägen till Ed, en vandring på flera mil.
Utöver lederna finns inga anordningar för besökare i nationalparken. Vid Bodalsviken (på norska sidan) har Tistedalens Friluftslag en turiststuga med 15 bäddar. Stugan är låst, men nyckel finns på Turistbyrån i Ed.
I söder gränsar Tresticklan till Heråmadens naturreservat (6).

Över sundet mellan Stora och Lilla Tresticklan har det funnits en spång i århundraden. Här gick ”Hallevägen” mellan Rävmarken och Halden. I dag går en av nationalparkens vandringsleder över sundet.

 

Hitta hit:
Tresticklans nationalpark ligger ca 3 mil norr om Ed, vid norska gränsen. Skyltning till nationalparksentrén Råbocken (N59.044097 O11.795081) från vägen mellan Dals Ed och Nössemark.

Karta över området

Tillbaka till www.naturidalsland.se