({{search.Data.length}} resultat)
{{settings.Localization.Data.SearchResult.EmptySearchResultSuggestion}}
En del av

Fotograf: Kent-Åke Gustavsson

1. Kölviken – På jakt efter brandljud

  • Källa: Dalslands Miljö & Energiförbund

Brandljud – ett egendomligt ord. Brandljud är ingenting som hörs. Det är ärr i barken på gammeltallar, orsakade av skogsbränder. I Kölviken kan man leta brandljud och fundera över skogselden som barrskogens förnyare, samtidigt som man njuter av tystnaden i en av Dalslands mest avlägsna vrår.

Bränder är naturliga i många barrskogar, och tallen är anpassad för att överleva dem. Granarna dör däremot oftast där skogsbranden sveper fram. Utan återkommande bränder skulle många tallskogar på sikt tas över av gran. I det opåverkade barrskogslandskapet drog branden fram minst en gång per sekel, och på sina håll oftare än så.
I Kölvikenreservatet kan man finna tallar med brandljud på höjderna öster om Noltjärn. Både här och på andra håll i reservatet finns det ganska mycket asp i skogen, vilket också är ett tecken på att skogen brunnit åtminstone någon gång de senaste 100–200 åren.
Mellan vägen och Östra Stentjärn kan man se brandspår av ett annat slag. Här finns massor av döda, silvergrå granar på bergknallarna. En del har fallit omkull, andra står fortfarande upprätt, med flagnande bark. Här gjordes en så kallad naturvårdsbränning år 2006. Man tände helt enkelt på ett stycke skog för att efterlikna barrskogens naturliga dynamik och återskapa de naturtyper som uppkommer efter en brand. Elden frigör näring i skogsmarken, vilket ger förutsättning för en generation lövträd, inte minst asp. Sådana lövbrännor är viktiga miljöer för en del av barrskogslandskapets arter, till exempel många skalbaggar och andra småkryp.
Nu blev naturvårdsbränningen inte helt lyckad. Granen dog, men det var lite för fuktigt för att markbranden skulle ta fart. Därför har uppslaget av lövträd i stort sett uteblivit. Någon riktig lövbränna lär inte uppstå. Däremot har områdets insektsätare fått tillgång till ett välfyllt skafferi. Det gynnar inte minst den tretåiga hackspetten, som här har ett av sina säkraste tillhåll i Dalsland. Vilket kanske inte är så konstigt, för den tretåige är en nordlig art, och närmare Norrland än så här kan man inte komma inom landskapets gränser. Reservatets nordgräns sammanfaller med länsgränsen mot Värmland.
En äldre väg löper genom reservatet. Det kan verka lite störande för vildmarksromantikern, men å andra sidan skulle området vara långt mer otillgängligt om den inte fanns. Vägen går i en djup dalgång och det är förenat med viss möda att ta sig upp på de omgivande höjderna. Den branta östra dalsidan i reservatets södra del, bevuxen med tät och högstammig granskog, är imponerande. På en del äldre kartor har dalgången ett namn, som kanske säger något om hur den använts en gång i tiden: Hästegravedalen.

En bättre brand
Sommaren 2005 drog skogselden fram över kullarna mellan Bengtsvikevattnet och Stora Le, knappt två mil söder om Kölviken. Här ordnade naturen alldeles på egen hand det naturvårdarna inte lyckades med i Kölviken. Branden var intensiv. Det översta marklagret, humusen, gick upp i rök. Döda träd och nästan all yngre skog brann upp. Bara gamla tallar med riktigt grov, skyddande bark överlevde.  
Brandfältet vid Bengtsviken har skyddats som naturreservat. Här kommer man nu att kunna studera hur skogen långsamt återerövrar förlorad mark. Samtidigt får en rad växt- och djurarter som är beroende av brandfält och lövbrännor en fristad för lång tid framöver.
Kanske måste man vara särskilt intresserad av skogsbrandfältens växt- och djurliv för att finna det mödan värt att besöka Bengtsviken. Från landsvägen mellan Håbol och Nössemark (färjeläget vid Strand) är det drygt fem km att gå eller cykla – vägen är inte öppen för biltrafik. Det finns ingen vägvisning eller skyltning.


Kölviken är naturreservat, 283 ha. Det finns ett par kalhyggen och andra spår av skogsbruk i reservatet, men avsikten är att skogen framöver ska få sköta sig själv. Redan i dag finns dock opåverkade partier med höga naturvärden. Det är tillåtet att tälta i reservatet, men eldning är förbjuden.


Hitta hit:
Kölviken ligger avsides, öster om Stora Le och nära gränsen mot Värmland. Oavsett från vilket håll man kommer är vägen dit en resa genom ett skogslandskap med gles bebyggelse. Från vägen mellan färjeläget i Sund och Torrskog tar man av mot Kölviken och kör sedan nästan ända fram till vägens slut. Just där vägen rundar en sjö (Kölvikstjärnet) på vänster hand tar man till höger på en grusväg. Där vägen delar sig efter ca 300 m håller man höger och fortsätter fram till reservatets parkeringsplats, där en informationstavla finns (N59.197145 O11.911419).

 

Karta över området

 

Tillbaka till www.naturidalsland.se