18. Tingvallamossen - I ljungpiparens värld

Försöker man ta sig ut på Tingvallamossen från norr eller öster får man en mycket påtaglig demonstration av begreppet högmosse. Lyckas man korsa mossens blöta kantzon går man faktiskt upp på mossen. En våtmark som är högst på mitten, hur hänger det ihop?

Tingvallamossens historia börjar efter den senaste istiden, i en blöt sänka där vitmossor började växa. I den syrefattiga marken blev död mossa bara ofullständigt nedbruten. Ett lager av torv bildades och byggdes på av ständigt nya mossgenerationer. Efter några tusen år hade våtmarkens yta höjts över grundvattennivån, och det enda vatten som kunde nå mosseplanet kom uppifrån – regn och snö. En högmosse hade uppstått, och den har fortsatt att växa på höjden någon millimeter per år med hjälp av de ytterst små mängder näring som regnvattnet innehåller.
Så skapar mossen sin egen värld, formar sina egna livsvillkor. Tidlös och orubblig breder den ut sig i landskapet. Ljungpiparens vissling ljuder lika vemodig i dag som för tusen år sedan.
Tingvallamossen – eller rättare sagt den norra delen av detta vidsträckta myrkomplex – är den mäktigaste högmossen i Dalsland. Och trots att mossen är en mycket karg miljö känns det fel att kalla den fattig. Inte minst fågellivet är rikt, främst kanske på grund av mossens storlek. Här har ljungpiparen sitt starkaste fäste i Dalsland, med ett 20-tal häckande par. Grönbena och storspov häckar också, om än bara med enstaka par. Mossviddens vanligaste småfågel är ängspiplärkan.
Områdets södra och västra delar är en mosaik av skogiga fastmarksholmar, mindre mossepartier och sankare kärrdråg, som tar emot vatten från omgivningarna. I kärrpartierna är floran rikare än på högmossen. På Tingvallamossen kan man exempelvis finna slåtterblomma och – med stor tur eller lika mycket envishet – de oansenliga orkidéerna myggblomster och knottblomster. Den sistnämnda anses vara helt kalkberoende och är bara känd från två växtplatser i Dalsland.
Bekvämare och mindre tidsödande än att leta pyttesmå orkidéer bland starrtuvorna är att bekanta sig med högmossens växtvärld. Det är inte så många arter att hålla reda på, och de finns överallt. De torrare tuvorna domineras av ljung och renlavar. Rosling, tranbär och hjortron är vanliga. I de blötare höljorna växer tuvull, tuvsäv och sileshår, allt inbäddat i mattor av vitmossa.
Även utan botaniska fynd kan en försommarvandring över Tingvallamossen bli en fin och säregen naturupplevelse, men den erövras inte utan svårigheter. Stegen blir tunga på det sviktande underlaget, och om man inte vet var man ska sätta fötterna riskerar man att gå ner sig. Det finns inga stigar eller spångade leder på mossen.
Att Tingvallamossen alltjämt ser ut som den gjort genom årtusenden illustrerar ett stycke naturvårdshistoria. I början av 1980-talet fanns långt gångna planer på att utvinna metangas ur mossen, genom att gräva ner miltals med rör. Projektet stoppades i sista stund genom en massiv kampanj av Naturskyddsföreningen och andra ideella krafter i Dalsland. En annan mosse utan större naturvärden blev istället försöksobjekt. Det visade sig att den tilltänkta metoden inte levererade något annat än naturförstörelse.

Tingvallamossen är naturreservat, 588 ha. Här finns inga leder eller andra anordningar för besökare. Från Furukullen i öster har man fin utsikt över stora delar av området.



Hitta hit:
Tingvallamossen ligger omedelbart söder om väg 166 mellan Bäckefors och Ed. För att komma till Furukullen tar man in på vägen mot Böle ca 1 km öster om järnvägsviadukten. Efter ca 2 km finns en liten P-plats på höger sida (N58.849988 O12.056907). Härifrån finns vägvisning och en kort (men brant) stig upp till Furukullen.

Karta över området

Tillbaka till www.naturidalsland.se