49. Baståsen – Gör en djungelvandring

Baståsen är så nära man kommer en djungel i Dalsland. Skogen är vild, dunkel och svårframkomlig. Och den är gammal, kanske tusentals år. Detta är inte en skog för människor, utan för kryp med helt andra krav på tillvaron.

Om inte någon annan gjort jobbet och röjt en stig skulle man få hugga sig fram i  Baståsens branter. Lövskogen är tät, med stora kvastar av hassel under de gamla lövträdens kronor. Mossiga, grova stammar ligger kors och tvärs på marken. Här är dunkelt och fuktigt, även soliga sommardagar. Dessutom är det brant och stenigt. Så varför ska man över huvudtaget krångla sig fram här?
Floran är förstås rik, med samma arter som i Dalformationens lövskogar på andra håll. Blåsippa, myskmadra, ormbär, sårläka. Ståtliga tuvor av skogssvingel och den mystiska nästroten växer här och var längs stigen. Men allt det där kan man se på andra och plattare platser.  
Om man vill uppleva hur en skog med flera tusen år på nacken ser ut är det däremot till Baståsen man ska gå. Baståsens lövskog är inte orörd av människor. Av namnet att döma har man skattat lindarna här på bast. Lindens innerbark var råmaterial för reptillverkning i det gamla bondesamhället. Men terrängen är för brant för odling eller skogsbruk och till och med för betande djur. Därför har skogen i stort sett fått vara i fred. Kanske har den rentav sett ut ungefär som i dag ända sedan värmetiden för sådär 7 000 år sedan, då vidsträckta lindskogar bredde ut sig över stora delar av det som i dag är Sverige.
Sedan dess har klimatförändringar och uppodling nästan utraderat dessa ursprungliga lövskogar. Bara fragment finns kvar, oftast i svårtillgänglig och oländig terräng som här på Baståsen.
Träden är inte tusenåriga, men skogen är det. Och det är livsviktigt för en del av dess invånare. Som till exempel Ena obscura, en knappt centimeterlång snäcka med vackert utdragen skalspiral.
Landsnäckor är känsliga för uttorkning och behöver skuggiga, fuktiga miljöer. De behöver också kalk för att bygga sitt skal. Därför trivs de på Dalformationens kalkrika jordar. Och de behöver ha sin livsmiljö i fred. Om man har en aktionsradie på någon decimeter per dygn blir det ganska jobbigt om någon hugger ner skogen där man bor.
Dalformationens mest otillgängliga lövskogsbranter är rika på snäckor. Här på Baståsen har man funnit 32 arter, på Ranneberget (55) ännu några fler. Många är sällsynta. Här – och bara här – har de blivit kvar när värmetidens lövskogar utraderades. Chansen att de ska få lift med ett rådjur eller en fågel till någon ny lämplig livsmiljö är mikroskopisk.
Det kan finnas hundratals snäckor per kvadratmeter i en skog som den här. Ändå är det inte lätt att hitta Ena obscura eller någon av dess släktingar. De flesta är några millimeter stora, de lever i det översta markskiktet eller under barkflagor och dessutom tar de ofta skydd under dygnets ljusa timmar.
Leta efter jättelaven istället! Den har precis samma livsproblem som snäckorna, men den är mycket större och lättare att känna igen.
Jättelaven är utrotningshotad och finns bara kvar på ett 70-tal platser i Sverige. Baståsen är en av de rikaste förekomsterna i landet och dessutom en av ytterst få där laven är fertil. Den bildar fruktkroppar här, vilket förstås är en förutsättning för att laven ska kunna sprida sig.
Jättelaven växer på trädstammar. Den är silvervit i torrt tillstånd och skiftar mot blågrönt när den är fuktig. Och den är stor. På Baståsen har man funnit exemplar som är upp mot en meter i diameter. De måste vara mycket gamla, eftersom lavar växer långsamt.

Baståsen är naturreservat, 63 ha. Markerad vandringsled finns i reservatet. Delar av leden (främst i sydväst) är bitvis stenig och mycket brant. Längs sjön följer leden en gammal körväg och är lätt att gå. Via P-platsen har den förbindelse med leden genom Sörknattenområdet (51). En avstickare finns också till utsiktspunkten Predikstolen.

 

Hitta hit:
Baståsen ligger ca 7 km nordväst om Ånimskog, vid stranden av sjön Ärr. Från vägen Sandbol - Snäcke svänger man höger vid skylt ”Naturreservat” ca 1 km efter att man passerat Strömmens sluss. Skylten är oansenlig och lätt att missa. Efter ca 1 km finns P-plats och informationstavla (N58.927546 O12.484912). Detta är även norra entrén till Sörknattenreservatet.

Karta över området

Tillbaka till www.naturidalsland.se