43. Baljåsen och Orsberget – Dalslands topp och mycket mer

En tur till Dalslands högsta punkt, Baljåsen, ger en liten försmak av vad markerna öster om Edslan har att erbjuda. Orsberget/Baljåsen är fem kvadratkilometer av landskapets allra vresigaste, vildaste natur.

Självklart ska man besöka Dalslands högsta punkt, om inte annat för att den är – just det – högst. Ingen annanstans i Dalsland kan man dricka sitt kaffe mer än 300 meter över havsytans nivå. Utsikten från toppen är vidsträckt, och här finns en raststuga att söka skydd i om klimatet inte skulle inbjuda till fikapaus utomhus.
Men här finns mycket mer att uppleva. De båda sammanhängande reservaten Baljåsen och Orsberget sträcker ut sig över sju kilometer i nordsydlig riktning, och genomkorsas av ett system av vandringsleder, som inbjuder till heldagsturer för den som inte har något emot att svettas lite. Landskapet är starkt kuperat, med knöliga bergsryggar, tvära stup och djupa dalgångar, mörka storskogar och lövskogsbranter med botaniska rariteter. Här finns fler utsiktsberg än Baljåsen, nästan lika höga och med vida vyer över skog och glittrande vatten åt både väster och öster. Knappast någon annanstans kan man ta in så mycket av Skogsdal i ett enda svep som från Hinsknattens topp.
Här visslar sparvugglan, här ropar berguven i vårvinternätterna, och här lever järpen sitt undanskymda liv i dalgångarna. Här och var går stråk av Dalformationens kalkberg i dagen, och markfloran blommar upp med arter som blåsippa, skogssvingel och skogstry. Ormbunken taggbräken, som annars mest finns i fjällvärlden, växer på ett ställe i området.

Mötesplats för spettar
Detta är också en av få, kanske den enda, trakt i Sverige där man har möjlighet att möta alla Sveriges sju hackspettarter. Chansen är visserligen en på miljonen, men att den finns säger ändå något om områdets natur. Här finns gamla skogar med gott om döda och multnande träd, vilket är en första förutsättning för att hackspettar ska trivas. Dessutom finns både barrskog och lövskog med sådana kvaliteter. Lövskogsarter som mindre hackspett och vitryggig hackspett kan leva sida vid sida med spillkråka och större hackspett.
Att Dalsland är en mötesplats för arter – både djur och växter – med nordlig och sydlig utbredning i vårt land spelar också in. Norrlandsarterna gråspett och tretåig hackspett är här nära sydgränsen för sitt utbredningsområde, gröngölingen ganska nära sin nordgräns.  
I norra delen av Orsberget finns områden som är påverkade av modernt skogsbruk.  
Skogen har kalhuggits, helt enkelt, och man kan förstås fråga sig varför man naturskyddar hyggen. Svaret är att det är en strategi för att på sikt återskapa de stora, sammanhängande skogsområden som många arter behöver. Dagens ungskog blir så småningom också naturskog, om den får växa i fred och sköts på lämpligt sätt.

Torp och backstugor
Det har legat torp och backstugor nästan överallt i Dalslands skogar, men att människor försökt finna sin bärgning till och med här, bland kala berg och steniga branter, är nästan obegripligt. Hopkastade högar av sten, odlingsrösen, här och var längs stigarna vittnar om människors slit för brödfödan. Av torpställena återstår bara små gräsgröna luckor i skogen.
Det har funnits åtminstone fem bosättningar i området. De flesta kom till kring mitten på 1800-talet, då folkökningen orsakat svår brist på odlingsjord. Människor tvingades helt enkelt ut i skogen för att försöka försörja sig på bygdens minsta, magraste och stenigaste jordplättar. Två eller tre generationer senare övergavs skogstorpen. Många av de barn som föddes där emigrerade till Amerika.
Backstugan Norra Björndalen byggdes 1864 av Jakob Jakobsson. Han, hans fru Anna Maria och deras nio barn drevs ut i skogen när laga skiftet drog om ägogränser och tvångsförflyttade både hus och människor. Medan Jakob byggde stugan var familjen inhyst hos änkan Anna Lisa Olsdotter på granntorpet Södra Björndalen, som byggdes och befolkades något årtionde tidigare. Anna Lisa hade själv fem barn. Två av hennes söner emigrerade, och ättlingar till dem lever i dag i Iowa. 1898 övergavs Norra Björndalen och stugan brann några år senare.  

Blommande backar vid Edslan
Mellan Orsbergets skogar och sjön Edslan breder blommande gräsmarker ut sig. Skackerud heter gården, och få bosättningar i Dalsland ligger lika vackert som den. En stor del av skogen på Orsberget hör till Skackerud, och den brukades under lång tid varsamt och småskaligt av gårdens tidigare ägare, bröderna Sven och Erik Nilsson. Så skapades och bevarades de naturvärden som nu skyddas i reservatet. Skackeruds sluttande ängsmarker hölls också öppna på gammalt sätt, med lie och räfsa.
Nuvarande ägare fortsätter hävden. Blomsterprakten en dag i midsommartiden är slösande: gökblomster, brudborste, nattviol, brudsporre, svinrot och slåttergubbe är bara ett litet axplock.

Baljåsen och Orsberget är naturreservat, sammanlagt 511 ha. Ett system av väl skyltade och markerade vandringsleder finns i området. Raststugor med övernattningsmöjligheter finns på Baljåsen och Mjölkudden. Vid Mjölkudden finns även vindskydd och eldplats. I övrigt är det inte tillåtet att elda i reservatet.
Petersborg strax utanför reservatet är ett välbehållet torpställe från 1850-talet, numera hembygdsgård. Det är väl värt ett besök. Ängarna i Skackerud är privatägda. En mindre del är Natura 2000-område, men området har inget formellt naturskydd.

 

Hitta hit:
Baljåsen/Orsberget ligger norr om Edsleskog. En utgångspunkt för vandringar är Petersborg. Följ skyltning mot Baljåsen från väg 164 i Edsleskog. P-plats och informationstavla finns (N59.075779 O12.474435). Man når också området från Skackerud, följ då skyltning mot Strand från väg 164 i Edsleskog. Vägen längs Edslan är vacker. P-plats och informationstavla där vägen slutar (N59.097216 O12.442691). En tredje angöringpunkt finns längst i norr, vid landsvägen söder om sjön Ömmeln (N59.128648 O12.451579). Längst ner i sydost, vid Ängebytjärnet, har lederna förbindelse med Storspåret (Edsleskog - Åmål).

Karta över området

Tillbaka till www.naturidalsland.se