Jonas Alströmer
Alingsås

Ungdomsåren och de första anställningarna

Jonas föddes den 7 januari 1685 i Alingsås. Hans far hette Tore Carlsson, hans mor Annika Gisledotter. De var fattiga borgare i staden. Jonas hade tre syskon, Brita, Maria och Carl. Från början hette han Toresson i efternamn men tog sig tidigt namnet Alström efter sin födelsestad. Detsamma gjorde hans syskon.

Skolgången var bristfällig, han lärde sig läsa, skriva och räkna. Jonas fick tidigt börja arbeta och sin första anställning fick han som springpojke i Eksjö. Hans arbetsgivare var mycket sträng. Trots detta stod Jonas ut i två år.

Därefter vandrade han till Vänersborg där han fick anställning hos stadens sekreterare. Jonas arbete bestod i att renskriva rådstuguprotokoll. Under denna tid fick han erbjudande om arbete hos grosshandlare Törne i Stockholm. Det var Jonas gode vän Johan Ahlberg som var bokhållare hos Törne som förmedlade erbjudandet.

I Stockholm fick Jonas en relativt blygsam tjänst som skrivare vid Ryssvågen. Han hann inte vara i huvudstaden särskilt länge förrän den händelse inträffade som skulle föra honom ut i Europa. Jonas vän Ahlberg hade i hemlighet förlovat sig med grosshandlare Törnes dotter. Hennes föräldrar var emot förbindelsen. De unga tu beslöt att rymma till London. Jonas tillfrågades om han ville följa med och han tackade ja. De sålde sina tillhörigheter för att få ihop pengar till resan och ett startkapital i England. En söndag då familjen var i kyrkan smög ungdomarna ombord på ett fartyg med destination London. När familjen började efterspaningarna och en tullbåt hann ifatt fartyget klarade de sig tack vare den förstående kaptenen som inte avslöjade dem.

I London

Ahlberg startade ett handelsbolag i London där Jonas fick anställning. Efter tre år gick dock bolaget omkull på grund av felspekuleringar. Jonas hade under dessa år gjort sig känd bland handelsmännen och fick arbete som skeppsklarerare. Samtidigt blev han engelsk medborgare. Efter en tid kunde han starta ett eget handelsbolag.

Hans affärer gick mycket bra och han skapade sig en ansenlig förmögenhet. Jonas såg mängder av varor som exporterades till Sverige, främst ylle. England hade dessutom hunnit mycket längre i den industriella utvecklingen. Plötsligt "öppnades, genom den Högstes tillskyndan, hans ögon" när han tänkte på hur mycket pengar som försvann från Sverige på grund av att man inte själv kunde tillverka dessa varor.

År 1715 kom han hem igen. Han använde det året och det efterföljande till att resa runt i Sverige för att underrätta sig om råvarutillgångar, produktion, handel mm. Jonas ansåg att Sverige kunde bli självförsörjande på bl a textilvaror. Men ännu var det för tidigt att starta verksamheten. Jonas beslöt sig för att resa ut i Europa och skaffa sig mer kunskaper.

Nu reste han till Frankrike. Han ville studera den franska fårskötseln, men han intresserade sig som alltid för en mängd andra verksamheter också. I hemlighet köpte han strumpvävstolar och andra redskap. Från Paris skickade han en ansökan om att få starta ett manufakturverk i Alingsås.

I augusti 1723 var han i Amsterdam där han värvade yrkesmän och köpte redskap. Han riskerade höga böter om man kommit på honom. Slutligen hade han skaffat tillräckligt med yrkesfolk och redskap samt lyckats få ombord det på ett svenskt fartyg. Genom att segla iväg på natten lyckades man undkomma de holländska tulljakterna.

Största problemet var dock ekonomin. Under förberedelserna hade Jonas gjort slut på sin förmögenhet. Han försökte få andra affärsmän intresserade men utan resultat. I stället reste han till Värmland där han lyckades sälja lotter i sitt företag till brukspatronerna. Nu kunde han bilda en societet, ett bolag, som stöd till företaget i Alingsås.

I Stockholm fick Jonas gehör för sina idéer, Fredrik I blev en av de första att teckna sig på en bidragslista till förmån för manufakturverket.

Nu hade strumpväveriet kommit igång liksom band-, stoff-, klädes- och frisväveriet. Sedan kom också tobaksspinneriet igång. Konflikterna mellan manufakturverkets personal och stadens borgerskap ledde till slut till att stadens styrelse upplöstes och manufaktursociteten tog över stadens styrelse.

Jonas var tvungen att tillbringa långa tider i Stockholm för att bevaka sina intressen. Under frihetstiden var industrimännen tvungna att hålla sig i närheten av maktens boningar för att bedriva påtryckningar.

I november 1727 kom allmänna landshjälpen genom beslut i riksdagen. Denna innebar att alla importvaror, särskilt varor som skulle kunna tillverkas inom landet, belades med en extra avgift på 5 %. Av denna avgift skapades en fond till förmån för manufakturverken.

Dessutom skulle alla som betalade löne- och betalningsavgift i Sverige och Finland betala en åttondel extra till fonden i fem år. Detta blev ett statligt stöd till den svenska industrin. Alingsås manufakturverk fick stort stöd ur fonden eftersom det var ett "moderwärck och schola till andre manufacturers befordran i Riket".

Alströmer fick mycket kritik för sitt verk. Mycket kom sig av avund men en del var befogat. Jonas fick ägna mycket tid åt att försvara sitt verk. I många tal och skrifter framhöll han betydelsen av att ett stort antal mästare och gesäller kommit från Alingsås till andra orter. Manufakturverket skulle också vara ett mönster för annan industri i landet. Vad staten betalade ut var läropengar som skulle bära frukt i framtiden, ansåg Jonas.

Alingsås brann 1749, många av verkstäderna förstördes. För att återuppbyggandet skulle gå fort byggde man trähus istället för de rekommenderade stenhusen.

Jonas och skäferierna

Redan tidigt importerades får för att förbättra den svenska fårstammen. Överheten ville ha ljus ull till sina kläder medan allmogen tyckte de inhemska fåren med sin grova och mörka ull passade utmärkt till de arbetskläder de behövde. Mycket ull gick åt till militärens uniformer.

Alströmer hade fått arrendet på Höjentorps kungsgård (mellan Skara och Skövde) och med egna medel startat ett skäferi. Hit hade han skaffat får från olika länder, bl a merinofår från Spanien. Han var den förste i världen som lagligt fått köpa dessa får. Dessutom var han först med att skaffa angoragetter från Turkiet, detta för att själv kunna producera kämelhår eller mohair, som getullen kallades.

På Höjentorpstartades nu ett skäferi där provincialskäfrar skulle utbildas. De fick inte bara kunskapen om fårskötsel utan även om mineralerna, jordarterna, botanik, tobaks-, potatis- och humleodling, beskärning av fruktträd mm. Efter utbildningen sändes provincialskäfrarna ut till landets olika län och till Finland. Skäfrarna hade problem att övertyga allmogen om att gå över till finullsfår istället för de gamla lantrasfåren. För att uppmuntra aveln infördes ett premeringssystem i form av en kontant premie för varje godkänt får.

Slutet

Jonas son Patrik Alströmer blev överdirektör vid manufakturverket 1755. Sedan tog han över skötseln.

Jonas avled den 2 juni 1761. Han slapp uppleva vad som sedan hände med hans livsverk.

Manufakturverkets privilegier gick ut 1765 men Patrik lyckades få en förlängning på fem år.

På ett par år sjönk tillverkningen till hälften. Den huvudsakliga tillverkningen bestod nu av yllevaror. 1779 brann Alingsås för andra gången. Flera av de kvarvarande verkstäderna brann ned. Även Alströmerska biblioteket blev lågornas rov.

Klädesväveriet fanns kvar till 1847 och drevs av L G Kling. Tomten i nuvarande kv Hill köptes sedan av Charles Hill 1862 när han startade Alingsås Bomullsväfveri.

Mannen bakom verket

Gustaf Regnér:

"Jonas Alströmer var af medelmåttig längd, mera muskulös än fet, af mycken både kropps- och sinnesstyrka. Hans rundlagda ansigte var alltid gladt och vänligt; ögonen alltid fulle av eld vittnande om medfödd qvickhet.

Vanligen söp han icke brännvin, rökte icke heller tobak men försakade ingendera för att i alla delar vara sällskaplig.

Simpel i klädedräkten brukade han aldrig manchetter"

Om en fiende lär han ha sagt "Jag beklagar att den mannen icke känner mig. Gjorde han det skulle han vara min bäste vän, liksom jag hans"

Jonas arbetade ständigt med sina livsverk, manufakturverket och skäferiet på Höjentorp. Kvällar och nätter ägnade han bl a åt brevskrivning. Den Alströmerska brevsamlingen i Uppsala universitetsbibliotek innehåller ca 13 000 brev, en del till och från Jonas men de flesta till Patrik Alströmer.

Jonas Alströmers familj

Jonas gifte sig som 36-åring i Stockholm med grosshandlardottern Margareta Clason. Deras barn var Patrik född 1733, August född 1735 och Clas född 1736. Hustrun Margareta dog samma år, endast 29 år gammal.

Jonas andra maka blev Hedvig Elisabet Paulin från Stockholm. De fick sonen Johan, född 1742.

Jonas hade tidigt stora planer för sina söner som fick en omsorgsfull uppfostran, privatundervisning i hemmet, universitetsstudier och utlandsresor.

Hela familjen Alströmer var musikaliskt intresserade och sönerna fick musikundervisning och blev goda musiker.

Patrik övertog Alingsås manufakturverk efter fadern, blev kommerceråd och direktör i Ostindiska kompaniet och delägare i handelsfirman Sahlgren & Alströmer, Han var riksdagsman och vice landshövding i Älvsborgs län liksom ledamot av Vetenskapsakademin. Patrik stödde svenskt musikliv som mecenat, grundade Kungliga Musikaliska Akademin och deltog i skapandet av den svenska operan. 1769 byggde han Storegården i Alingsås, nuvarande rådhuset.

August var grosshandlare i Göteborg och delägare i det Sahlgrenska handelshuset. Han gifte sig med Niclas Sahlgrens dotter Anna Margaretha. August dog endast 38 år gammal.

Clas övertog egendomarna Höjentorp, Nolhaga och Berga. Han var lärjunge till Carl von Linné och reste i många länder för att lära botanik, lantbruk och fårskötsel. Han sände frön och växter hem till Linné. Blomstersläktet Alstromeria lät Linné uppkalla efter sin lärjunge. Clas var ledamot av Vetenskapsakademin, kansliråd och delägare i det Sahlgrenska handelshuset. Hans svärfar Niclas Sahlgren grundade Östads barnhus som Clas förestod.

Johan delade med sin äldste bror Patrik ansvaret för manufakturverket. Han ägde Nolhaga egendom som han ärvde efter Clas. Där odlade han olika kulturväxter. Under sina studieresor i Europa samlade han stora mängder naturalier och maskinmodeller.

Sahlgren, Alströmer och Ostindiska kompaniet

Svenska Ostindiska kompaniet med säte i Göteborg sägs vara Sveriges framgångsrikaste handelsföretag. Det hade engelska och holländska bolag som förebild och fick sina första privilegier 1731. Under 82 år gjorde kompaniet 132 expeditioner på 40 segelfartyg.

Jonas och vännen Niclas Sahlgren träffades som ungs män i Holland när båda gjorde resor för att studera manufakturverksamhet. Niclas blev sedermera en framgångsrik direktör i Ostindiska kompaniet och byggde upp en ansenlig förmögenhet.

Vetenskapsakademin

År 1739 medverkade Jonas Alströmer i bildandet av Vetenskapsakademin. Övriga stiftare var Carl von Linné, Mårten Triewald, Anders Johan von Höpken och Sten Carl Bielke, alla framstående inom naturvetenskaperna. Carl von Linné blev preses (ordförande) och höll det första högtidstalet, "Märkvärdigheter uti Insecterna".

Linné skriver angående Alströmers deltagande i akademin "Wij kommo öfwer ens att taga honom i vårt sällskap, såsom den där war nitälskande om alla practiska wettenskaper, god wärd, och hos hwilken wij kunne bequämligast samlas och menlöst om afterne förnöja oss under denna inrättning, som ej misshagade mig."

Både Jonas och hans söner gav ut skrifter som ingick i Vetenskapsakademins handlingar.

Jonas Alströmers betydelse "för fäderneslandets väl"

Genom sina många kontakter utomlands medverkade han till att Sverige 1729 kunde sluta ett fredstraktat med Algeriet för att säkra svensk sjöfart från sjöröveri i södra Medelhavet.

Jonas fick titeln Kommerseråd och blev därmed ledamot av Kommerskollegium.

Han hedrades med Nordstjerneorden 1748 som den förste icke adlige personen i Sverige.

I samband med kung Adolf Fredriks kröning 1751 adlades Jonas. Han ändrade då sitt namn från Alström till Alströmer. Hans valspråk var "Fäderneslandet".

Vetenskapsakademin hedrade honom två gånger med minnesmedaljer.

Trots att Alingsås manufakturverk fick mycket kritik av sin samtid för brist på lönsamhet och dålig skötsel ifrågasattes aldrig Jonas stora insatser.

I riksdagen 1752 gjordes uttalandet att "alla rikets undersåtar borde vara skyldig Alströmer en evärderlig tacksamhet för de många nyttiga förslag angående allmän hushållning, som han bragt å bane".

De flesta tänker dock på potatisen när Jonas Alströmer kommer på tal.

Källor och referensmaterial: Alingsås museum. Årstryck 1 (1961) - 5 (1965). Alingsås 1962-1966.

Bohlin, G.A., Bidrag till Alingsås stads historia. Minnesskrift vid stadens 300-årsjubileum 1919. Alingsås 1919.

Hastfer, F.W., Utförlig och omständelig underrättelse om fullgoda fårs ans och skjötsel. Stockhom 1752.

Heckscher, E., Ett bidrag till Alingsås manufakturverks historia. Historisk tidskrift 37. 1917.

Hult, J., [Jonas Alströmer frihetens entreprenör./Omslagets titel ]. Jonas Alströmer * 7/1 1685 U 2/6 1761, en av akademiens fem stiftare. Minnesanteckning vid Kungl. Vetenskapsakademiens högtidssammankomst den 31 mars 1985. Stockholm 1986.

Kjellberg, S.T., Ull och ylle, bidrag till den svenska yllemanufakturens historia. Diss. Lund 1943.

Nathorst, J.T., Handbok i ullkänedom och fårskötsel, efter de bästa utländska författare och egen erfarenhet. Stockholm 1827.

Regnér, G., Minne af Jonas Alströmer, svenska Handaslöjdens Fosterfader, som vann belöningen uti upfostringssälskapet den 1 nov. År 1785. Stockholm 1790.

Stråle, G.H., Alingsås manufakturverk, ett bidrag till den svenska industriens historia under frihetstiden. Stockholm 1884.

Västgöta-Dal 1993. Personligheter och händelser ur den svenska historien. En årsbok från Älsborgs Länsmuseum, Vänersborg.

Brev, artiklar och samtal med Karl-Henrik Suneson.

Sammanställt av Ewa Anderson, antikvarie, Alingsås museum.

Vill du veta mer? Gå en guidad Stadsvandring. 

Läs mer om Kultur i Alingsås