Alingsås Historia

Från medeltida by till stad 1300-1693

Namnet Alingsås (Alinxaas) är känt sedan 1300-talet. Det anses vara en sammansättning av aling = "person från Ale härad" och höjdbeteckningen ås. Det var här vid Nolbyåsen (Alinx-åsen), i ett vackert landskap rikt på sjöar, vattendrag, dalgångar och bergshöjder, men också med bördig åker och skogsmark som Alingsås kyrkby växte upp. De medeltida vägarna följde ofta ådalarna, vilket även var fallet i denna bygd.

Den gamla allfarvägen, direktleden uppifrån biskopssätet Skara, följde Säveåns dalgång ner till Götaälvmynningen och handelsplatsen Älvsborg. Vägen kallades inom Alingsås stadsgränser för "Stora Gatan", senare benämnd Kungsgatan.

Stadsrättigheter

Alingsås kyrkby var tidigt en betydande handelsplats, vilket många fornfynd från stenåldern i området kring Mjörn vittnar om. Handeln och vem som skulle kontrollera den, var under hela medeltiden föremål för strider mellan svenskar och danskar. När danska trupper i Kalmarkriget 1613 brände ner Nya Lödöse flydde stora delar av stadens borgerskap och bosatte sig i Alingsås. Vid krigsslutet ville de återvända till sin stad, men förbjöds av kung Gustav II Adolf eftersom staden var i fiendes ägo. Istället uppmanades de att stanna kvar och bebygga marken.

Den 21 september 1619 utfärdade Gustav II Adolf stadsrättigheter till den lilla kyrkbyn och Alingsås blev en stad. De ca. 300 invånarna fick nu rätt att bedriva handel och hantverk. Handel kunde ske i form av byte med oxar från södra Sverige mot järn från Bergslagen. Exempel på hantverkare var skräddare, skomakare och smeder.

1639 fick staden det slutliga privilegiebrevet och med det även stadssigillet, som används än idag. Det visar en hjort, stående under en ek på en kulle.

Jonas Alströmer och manufakturtiden

De första åren i staden Alingsås historia skedde ingen större utveckling. Först på 1720-talet inleddes den verkliga storhetstiden, med Jonas Alströmer (1685-1761) och grundandet av manufakturverket. Jonas Alströmer föddes den 7 januari 1685 i Alingsås. Hans föräldrar, Tore Carlsson och Annika Gislesdotter var borgare i staden.

Barndomshemmet låg på Kungsgatan (nuv. kvarter Storken), men brann ner i den svåra stadsbranden 1749. Då förstördes stora delar av kvarteren utmed Kungsgatan, alltifrån Stora Troget till nuvarande Nygatan.

Jonas hette från början Toresson i efternamn, men tog sig tidigt namnet Alström efter sin födelsestad. Efternamnet ändrades till Alströmer i samband med adlandet 1751.

Potatis

Jonas Alströmer är i övriga landet idag mest känd för att han försökte lära svenska folket att äta potatis. 1724 anlade han den första svenska potatisodlingen för matbruk på sina ägor i Alingsås och potatisen kallades här i bygden för "nolor".

Alströmer spred kunskap om potatis och potatisodling både med hjälp av en bok och genom att fördela små partier till olika ståndspersoner i landsorten över Sveriges land. Dessutom annonserade han i tidningarna.

Manufakturer

Även om vi främst förknippar Jonas Alströmer med potatis, var hans ambition från början att göra Alingsås till ett hantverks- och manufakturcentrum. Dessa planer hade utvecklats under hans vistelse ute i världen. Alströmer tillbringade närmare 20 år i England, blev engelsk medborgare och svensk konsul i London. Därefter fortsatte han till Frankrike och Paris, varifrån han ansökte om att få grunda ett manufakturverk i Alingsås.

Inom loppet av några år startades ett stort antal industrier, främst inom textilbranschen och Alingsås var en av de främsta industristäderna under mitten av 1700-talet. Här fanns verksamheter som strumpväveri, bandväveri, klädesväveri och tobaksspinneri.

Att stå på god fot med makthavarna i Stockholm visade sig vara absolut nödvändigt för manufakturverkens överlevnad. När de statliga bidragen upphörde på 1760-talet, samtidigt som efterfrågan inte blev så stor som man förväntat sig, krympte verksamheten och Alingsås var inte längre en industriort av betydelse.

Charles Hill och textilindustrin på 1800-talet

Det skulle dröja närmare 100 år innan Alingsås åter blev en stor textilindustriort. Om Jonas Alströmer var 1700-talets store industriman då var Charles Hill 1800-talets textilkung i staden.

Hill var engelsman och föddes i Bolton i Lancashire år 1816. 1843 flyttade han till Sverige och 1861 gjorde han sitt intåg i Alingsås. Året därefter, 1862, grundade han Alingsås bomullsväveri. Samma år invigdes Västra Stambanan d.v.s. järnvägen mellan Göteborg och Stockholm, vilket fick stor betydelse för Alingsås stads utveckling.

Hill såg också till att gasljuset infördes i staden, både i textilfabrikerna och till gatubelysning.

Industrin och staden växer

Alingsås bomullsväveri blev den allt mer dominerande industrin i staden. Den drog efterhand också till sig likartad verksamhet och Alingsås förblev fram till 1950-talet förknippat med textil- och konfektionsindustri.

I och med att industrin blev större ökade också befolkningen och staden växte under 1900-talet. Från att ha varit drygt 3000 invånare vid sekelskiftet hade Alingsås befolkning ökat till 12 500 personer i mitten av 1900-talet. Omkring 1950 var textilindustrin som störst med 2300 anställda, vilket motsvarade 55 procent av stadens industriarbetare.

Verkstadsindustrin ökade sin roll som stadens ledande industrigren och mycket av textilindustrins produktion flyttades till andra länder. Så sent som 1999 fanns dock produktion i Almedahls beredningsverk kvar i Alingsås. Almedahls Alingsås AB - verkar fortfarande som producerande textilföretag i Alingsås, även om själva produktionen sedan 1999 är förlagd till andra fabriker i Europa och Asien.

Kommunens utveckling under 1900-talet

Den kommunala självstyrelsen har en lång tradition och är djupt rotad i svenska folket. Inrättningen av stadsstyrelse kommer från 1862, då Kungl Maj:t på riksdagen utfärdade våra ännu gällande kommunlagar. Då omfattades Alingsås stad av de kvarter som idag finns i centralorten, innanför Ringgatorna, och invånarantalet var omkring 1600.

När Alingsås, tack vare den nya järnvägen, kommit upp i mer än 3000 invånare var de enligt lagen tvungna att införa ett stadsfullmäktige. Vid allmän rådstuga, på rådhuset i Alingsås, den 27 december 1895 ägde det första stadsfullmäktigevalet rum för Alingsås del.

Den första tiden av det nya seklet kännetecknades av en livlig kommunal verksamhet med dryga utgifter för staden. Alingsås var en liten stad med en folkmängd på 3210 personer vid sekelskiftet.

Kommunen växer

År 1952 införlivades hela Alingsås landsförsamling och Rödene församling med Alingsås stad och från 1955 ingick även Bälinge kommun. Under 1970-talet pågick ett omfattande arbete med att bilda större kommuner. Stadsbegreppet försvann 1971 och såväl städer som kommuner benämndes kommuner.

Den 1 januari 1974 skedde så sammanslagningen av Bjärke och Hemsjö kommuner med Alingsås. Alingsås kommun hade över en natt vuxit från 20 000 till 27 000 invånare och staden hade blivit kommunens centralort.

2000-talet och Vision 2010 Småstaden har expanderat i takt med att invånarna blivit fler och mycket har hänt sedan Alingsås endast var en liten kyrkby utan stadsrättigheter. När Alingsås nu går in i 2000-talet är siktet inställt på vision 2010 och nya övergripande mål för samhällsutvecklingen. Visionen bygger på fyra strategiska grenar: boende, näringsliv, kommunikation och utbildning. Det innebär att kommunen satsar på kunskap och tillväxt i en unik miljö samt har 40 000 invånare år 2010.

2016 har Alingsås kommun 40 000 invånare och det var i december 2016 som det fullbordades. 

Den trivsamma trästaden

Alingsås kallas ibland för den trivsamma trästaden. Den har genom åren behållit sin karaktär av småstadsidyll med gamla byggnader från 1800-talet som varsamt kompletterats med nytt i samma stil. Alingsås fick 1984 ta emot det europeiska byggnadsvårdspriset "Europa-Nostra-diplomet" för just sättet att renovera, bevara och förnya innerstaden i gammal stil.

De äldsta bevarade byggnaderna är museet, ett stenhus som ursprungligen var Jonas Alströmers magasin, från 1730-talet, det rosa rådhuset vid Stora torget från 1769 och den vackra stadskyrkan från 1652. Dessutom är flera av de gamla hantverksgårdarna från 1800-talet välbevarade.

Alströmerska magasinet

Det Alströmerska magasinet vid Lilla torget, nuvarande museet, är stadens äldsta profana byggnad. Det uppfördes i början av 1730-talet och är den enda fastigheten som idag finns kvar från den Alströmerska epoken. Jonas Alströmer använde från början byggnaden till materialmagasin för manufakturverket. 1928 tog museet för första gången lokalerna i anspråk, vilka de till en början dock delade med biblioteket. När så biblioteket flyttade till nya utrymmen, vid Lilla Torget 1939, övertog museet hela byggnaden.

Rådhuset

Det äldsta trähuset, vars fasad är i ursprungligt skick, är Rådhuset. Det byggdes 1769 av Patrik Alströmer, Jonas Alströmers äldste son, som bostad till sig och sin familj. Han kallade huset för Storegården och uppförde det på en tomt där man haft tobaksodling. Alingsås stod utan rådhus i början av 1800-talet. Staden förvärvade därför fastigheten 1831 av dåvarande ägaren Nils August Silfverschiöld. Den första ombyggnaden skedde 1911 och nästa 1983, då Rådhuset kopplades ihop med Väktaregården, gamla brandstationen. Rådhuset förklarades som byggnadsminne av länsstyrelsen 1983.

Stadskyrkan

Stadskyrkan uppfördes under åren 1642-1651 och fick namnet Christinae kyrka efter drottning Kristina som hjälpt alingsåsarna att få en kyrka i den nya staden. Kyrkan har sedan dess byggts om många gånger, den senaste 1984-1986. Då fick den två nya glasmålningar av Bo Beskow utöver den tidigare stora altarmålningen från 1945.

Kaféstaden

Alingsås är också känd som kaféstaden. En förklaring till att Alingsås har byggt upp en kafé- och bageristad sägs vara att många kvinnor under 1900-talets första hälft arbetade i industrier och därför inte hann baka sitt eget bröd utan fick köpa färskt bröd. Flertalet av kafeérna var under många år utpräglade arbetarfik. Att "handla och fika" i Alingsås är ett begrepp som står sig än idag; kafékulturen lever i allra högsta grad.

Stadens äldsta kafé är Café Viola

Sedan 2016 har man guidade Fikavandringar på utvalda kaféer i Alingsås under maj-oktober samt Fikavandring i juletid i december. Kaféstaden Alingsås har blivit känt över stora delar av Sverige och Världen sedan man lanserade staden som "The Capital of Fika". 

Café Viola

Från omkring 1889.

1855 kom en brännvinslagstiftning för att minska konsumtionen av starksprit. Både produktion och försäljning skulle begränsas. Vin- och ölförsäljningen var fortfarande fri och därför skapades många så kallade nykterhetsvärdshus vid sidan av de traditionella värdshusen som i viss utsträckning fortfarande fick sälja brännvin.

Fridolf Wilhem Nyman (1843 – 1907), en av Alingsås första krönikörer, skriver i sina dagböcker att det omkring 1880 fanns tre nykterhetsvärdshus i Alingsås. Café Viola, som startades 1889, kom även det att bli ett nykterhetsvärdshus.

Det drevs av Jenny och Ida Carlsson som kom från Holmen, området öster om stadskärnan. Många bönder kom att besöka caféet på torgdagarna då det låg ett stall med plats för sju hästar mitt emot. Det tillhörde Sandbergs specerier.

Alingsås telefonaktiebolag, som bildades 1883 av borgmästare Oscar Berg-mark, låg på andra våningen i samma hus som caféet.

Strax efter sekelskiftet 1900 tog systrarna Ida och Sofia Eliasson från Lena över caféverksamheten. 1914 anslöt sig även brorsdottern Alma Hallkvist som senare kom att driva caféet. De kom att bo i ett rum innanför köket där de hade en gungstol och utdragssoffa som de sov i. Som kök använde de caféköket. Kaffepannan av koppar var rektangulär och hade två kranar. Den stod direkt på en vedspis.

Omkring 1920 började systrarna Eliasson även bedriva caféverksamhet på Plantaget. Den var en idyllisk sommarservering, en öppen byggnad i trä, målad i brunt och rött I den vänstra flygeln spelades det musik på onsdagskvällarna, vilket var mycket populärt.

Svea Rödholm tog över Café Viola på 1950-talet. Under hennes tid hade stamgästerna namnskyltar av koppar på väggen bakom sina platser i det högra rummet.